| Monkeypox virus | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Virus |
| Familj | Poxviridae |
| Underfamilj | Chordopoxvirinae |
| Släkte | Orthopoxvirus |
| Typart | |
| Vaccinia virus | |
| Art | |
| Apkoppsvirus | |
Apkoppsviruset (MPV eller MPXV efter engelskans monkeypox virus) är ett stort DNA-virus som orsakar apkoppor hos en värdorganism. Apkoppor är en zoonos, vilket betyder att viruset kan överföras från vilda djur och orsaka sjukdom hos människor.
Apkoppsviruset tillhör familjen Poxviridae och ingår i släktet Orthopoxvirus. Orthopoxvirus sprids mellan organismer via saliv, respiratorisk utsöndring, sårvätska eller avföring. Apkoppsviruset replikerar och förökar sig i människans cytoplasma och förhindrar värdens immunförsvar från att framkalla celldöd.
Sedan maj 2022 pågår ett större utbrott av apkoppsviruset. Tidigare vaccinering mot smittkoppor tros ha en viss skyddande effekt, men det vaccin som redan tidigare funnits mot smittkoppor har även effekt mot apkoppor.
Historia
Apkoppsvirus upptäcktes först år 1958 under en undersökning av krabbmakaker (trädlevande art av apor), som hölls som experimentdjur på Statens Seruminstitut i Köpenhamn, Danmark. Under de efterföljande tio åren identifierades åtta ytterligare fall i USA och Nederländerna bland tillfångatagna apor från Indien, Malaysia och Filippinerna. Det första mänskliga sjukdomsfallet inträffade år 1970 i Demokratiska republiken Kongo, då en nio-månaders pojke smittades och insjuknade.
Mellan 1981 och 1986 utförde WHO flera studier i Demokratiska republiken Kongo. Studierna fann bland annat att 338 människor hade smittats av viruset, varav 33 hade avlidit. Majoriteten av de smittade var barn (86%). Den främsta infektionsorsaken bedömdes vara kontakt med smittade djur (72%). År 1986 rapporterades ett stort utbrott i Katako-Kombe (Kongo-Kinshasa). Under året som följde identifierades 88 fall av smittade människor.
Utbrott
De flesta utbrott av apkoppor har observerats just i de afrikanska regnskogarna. År 2003 rapporterades dock det första fallet av mänskligt insjuknande utanför Afrika. Viruset hade identifierats i Wisconsin, USA, då en treårig flicka blev biten av en prärievarg. Under månaderna som följde rapporterades 72 ytterligare fall av samma smitta, vilket ansågs vara ett omfattande utbrott. Undersökningar kunde spåra smittan tillbaka till en distributör i Illinois, som hade importerat exotiska djur från Ghana, Västafrika.
Senare års större utbrott har återigen varit koncentrerade till Afrika. År 2005 skedde ett utbrott i Unity, Sudan, dock utan några inrapporterade dödsfall. Därefter har ett antal mindre utbrott skett sporadiskt, men år 2016 rapporterades återigen ett större utbrott, denna gång i Centralafrikanska republiken, med två dödsfall som följd. Sjukdomen anses idag vara endemisk i vissa delar av Afrika.
Sedan maj 2022 pågår ett större utbrott, med många bekräftat smittade personer i över 77 länder. Det ledde till att den svenska regeringen klassade sjukdomen som allmänfarlig sjukdom 20 maj 2022, följt av att Världshälsoorganisationen den 23 juli 2022 deklarerade sjukdomen som ett internationellt hot mot människors hälsa.
Morfologi
Apkoppsviruset är ett stort DNA-virus med DNA:t inkapslat i en hantelformad proteinstruktur. Apkoppsviruset har en oval, något rektangulär, viruskropp. Virusets storlek varierar och kan vara mellan 220 och 450 nm långt med en diameter mellan 140 och 260 nm.
Genom laboratorieundersökningar går det att urskilja apkoppsviruset som annars har en identisk morfologi med de virus som ingår i släktet Orthopoxvirus. Till skillnad från de andra medlemmarna i Orthopox-släktet så ger appkoppsviruset upphov till blodfyllda blåsor vid infektion hos människor.
Livscykel
Inne i värdorganismen sker virusreplikationen i cellernas cytoplasma. Virala proteiner binder till glykosaminoglykaner (GAG:s) på värdcellens yta. Bindningen till GAG:s gör att viruset kan ta sig in i värdcellen genom endocytos. Vid endocytosen fuserar viruset med plasmamembranet, det yttre membranet bryts ned av enzymer, och den virala kapsiden med virusets arvsmassa hamnar i värdcellens cytoplasma.
Virusreplikationen, och själva virusförökningen, sker i ”virala fabriker” i cytoplasman, där det först produceras en sfärisk, omogen, viruspartikel. Denna viruspartikel mognar snabbt till ett intracellulärt moget virus (IMV). IMV tar sig sedan ut ur cellen genom att cellmembranet bryts ned, cellen lyserar, och detta leder vanligtvis till celldöd. IMV-virus kan också skaffa sig ett andra membran från trans-Golgi och som ett s.k. EEV-virus (External Enveloped Virion) frigöra sig från cellen genom exocytos.
För att lyckas med replikationen måste orthopoxvirus förhindra cellens aktivering av celldöd, apoptos, som sker vid virala infektioner. Viruset gör detta genom att på olika sätt motverka de intracellulära och extracellulära vägar cellen använder för att nå apoptos. Viruset använder sig av proteiner för att på olika sätt lura immunförsvaret.
Smittspridning
Orthopoxviruset kan infektera ett stort antal djurarter inom klassen Mammalia. Antikroppar mot viruset har upptäckts hos ett stort antal mindre däggdjur, men viruset har bara isolerats en gång från en ekorre (Funisciurus anerythrus, en gnagare) och en gång från en apa (Cercocebus atys). Arterna, som är primära reservoarer av viruset, är fortfarande okända.
Mänskliga virusinfektioner är kopplade till djur och spridning från människa till människa är ovanlig, men kan ske i nära regelbundna relationer. Orthopoxviruset sprids mellan organismer via saliv/respiratorisk utsöndring, sårvätska eller avföring.
Virusinfektionen sprids främst i kontakten med levande eller döda djur. I västra och centrala Afrika kan t.ex. jakt bidra till infektionsspridningen. Den senaste tidens ökningar i rapporterade fall kan också bero på att människor och djur kommit närmare varandra på grund av demografiska förändringar, skogsskövling, klimatförändringar och människoförflyttningar. Yttre faktorer kan leda till att människor söker föda bland alternativa proteinkällor, t.ex. gnagare och apor.
I Afrika lever många människor fattigt och är beroende av skogen för mat och materiel. Låg levnadsstandard i kombination med ett riskbeteende i kontakt med djur, har visat sig starkt öka risken för att drabbas av virusinfektionen.
Sjukdom och symtom
Sjukdomssymtomen för apkoppor påminner om smittkoppor, men är vanligen mildare. Inkubationstiden är i regel mellan 6 och 16 dagar. Sjukdomens första fas karakteriseras av feber, huvudvärk, ryggsmärta, muskelsmärta och orkeslöshet. Även lymfkörtelförstoring är ett av symtomen, vilket är en av skillnaderna mellan apkoppor och smittkoppor. Andra fasen inträder cirka 1-3 dagar efter att febern har inträtt och karakteriseras av hudutslag, vanligtvis på den lokal där viruset kommit in i kroppen men som därefter sprider sig till resten av kroppen. Utslagen genomgår ett antal olika stadier innan de slutligen torkar in och försvinner. Sjukdomen varar mellan 2 och 4 veckor innan symptomen helt har klingat av. Ärrbildning kan förekomma. I centrala Afrika, där sjukdomen historiskt har varit vanligast, är det cirka 1 av 10 personer som dör av sjukdomen. Inom ramen av det utbrott som började 2022 har dödligheten utanför Afrika varit mycket låg.
Prevention
Vaccin finns (Jynneos/Imvanex) som har effekt både mot smittkoppor och mot apkoppor. Folkhälsomyndigheten rekommenderar förebyggande vaccination till personer med en påtagligt hög risk att utsättas för apkoppsvirus.
Behandling
Infektionen betraktas i de allra flesta fall som självläkande, och symptomlindrande behandling ges så länge det behövs. Personer som tidigare vaccinerats mot smittkoppor har visats inneha ett visst skydd även mot apkoppsinfektion. Individer som arbetar med apkoppsinfekterade personer eller djur rekommenderas därför att vaccinera sig mot smittkoppor för att även skyddas mot apkoppor. Prognosen anses god då de allra flesta tillfrisknar. Studier pågår kring behandling av apkoppsinfektion med antivirala medel eller immunoglobuliner.