Kate Millett

Kate Millett
Kate Millett år 1970.
Född	Katherine Murray Millett 14 september 1934 Saint Paul, Minnesota
Död	6 september 2017 (82 år) Paris, Frankrike
Nationalitet	Amerikansk
Yrke/uppdrag	Författare

Kate Millett, född 14 september 1934 i Saint Paul i Minnesota, död 6 september 2017 i Paris i Frankrike, var en amerikansk radikalfeminist, författare och aktivist. Mest känd är hon för sin bok Sexual Politics från 1970, i vilken hon kritiserar patriarkatets roll i det västerländska samhället och litteraturen och i synnerhet angriper sexismen och heterosexismen hos kända romanförfattare som D.H. Lawrence, Henry Miller och Norman Mailer genom att kontrastera deras uppfattningar mot den homosexuelle författaren Jean Genet.

Millett flyttade till Japan 1961 och gifte sig med skulptören Fumio Yoshimura 1965. Under 1960- och 1970-talet var hon aktiv inom feministisk politik och 1966 blev hon medlem av styrelsen för National Organisation for Women. 1985 skilde hon sig från Fumio Yoshimura.

1971 startade Millett ett projekt för att köpa upp och restaurera byggnader i närheten av Poughkeepsie i New York. Projektet utvecklades så småningom till att bli Women's Art Colony Farm, ett kollektiv av kvinnliga konstnärer och författare.

I boken Flying från 1977 skildrar hon sitt äktenskap med den japanske skulptören och sina affärer med kvinnor. 1979 reste hon till Iran för att kämpa för kvinnors rättigheter. Hon utvisades snart och skrev boken Going to Iran om sina erfarenheter i landet.

Uppväxt och skolgång

Millett föddes i Saint Paul, Minnesotas huvudstad, år 1934, till modern Helen Feely Millett och fadern James Albert Millett. Hon hade två systrar; Sally Millett Rau och Mallory Millett Danaher. Föräldrarna var strikta katoliker och Millett gick därmed i konfessionella skolor. Millett har själv uttryckt sig om att hon hade en olycklig barndom; familjen hade ont om pengar och fadern, James - som hon har beskrivit som otroligt skrämmande - slog dem. James, en ingenjör, var alkoholist och övergav familjen då Millett var fjorton år gammal. Modern, Helen, som jobbade som lärare och försäljare, fick då ensam försörja deras tre döttrar. Under uppväxten förtvinade Milletts tro, trots alla konfessionella skolor, medan hon blev allt mer upprorisk.

Millett utexaminerades från University of Minnesota år 1956, som filosofie kandidat i engelsk litteratur, med distinktionsbetyg, och blev dessutom utvald till medlem av det exklusiva studentföreningen Phi Beta Kappa. Hon gick vidare till St Hilda's College i Oxford, efter att en rik släkting - orolig för hennes rebelliska beteende - erbjöd sig skicka henne dit för att få en examen. Där studerade hon sedan engelsk litteratur i två år, varefter hon återvände till USA med toppbetyg.

Karriär och fortsatt utbildning

Efter att hon fått sin examen från Oxford skaffade Millett sin första post vid University of North California, var hon undervisade i engelska en kort tid, före hon mid-termin sade upp sig. Millett flyttade till New York för att fokusera på sin målning och skulptering, och försörjde sig under denna tid genom att arbeta som kontorist på en bank och som förskollärare i stadsdelen Harlem. Hennes bostad i New York fungerade samtidigt som hennes studio.

Millett fortsatte skulptera i Japan, samtidigt som hon undervisade engelska vid Wasedauniversitetet i Tokyo, under åren 1961 till 1963. Under sin tid i Japan hade hon sin första individuella konstutställning i Minami Gallery och träffade dessutom sin blivande make skulptören Fumio Yoshimura. År 1968 återvände hon återigen till USA, New York, där hon än en gång undervisade engelska, den här gången vid Barnard College (privat och för kvinnor), medan hon samtidigt doktorerade i engelska och komparativ litteratur vid Columbia University. Under denna tid levde Millett som en fattig hippie i Bowery. Hennes verk Sexual Politics, som kom ut två år senare, 1970, baserar sig på hennes doktorsavhandling.

Millett fick sparken från sin post vid Barnard College efter att hon hjälpte till att organisera studentprotester 1968.

Privatliv

Millett gifte sig med japanske skulptören Fumio Yoshimura år 1965. De hade ett öppet förhållande, och under tiden av deras äktenskap hade Millett flera förhållanden med kvinnor. I sitt verkSita (1976) behandlar Millett sitt förhållande med en äldre kvinna. Millett och Yoshimura skiljde sig år 1985.

Ibland blev Millett väldigt deprimerad och försökte flera gånger begå självmord. Hon blev institutionaliserad av sin familj ett antal gånger och blev senare aktiv inom rörelsen emot psykiatri.

År 1970 Millett grundade en så kallad "konstkoloni" på farmen LaGrange, N.Y., var hon sedan tillbringade sin tid, alternativt i sin bostad i Manhattan. Det var en julgransfarm som på sommaren, tack vare Millett, fungerade som en fristad för kvinnliga konstnärer.

Millett dog den 6 september 2017 under en semesterresa med sin partner, Sophie Keir. De var i Paris för att fira sina födelsedagar, som de gjorde årligen. Dödsorsaken var hjärtstopp.

Feminism

Millett menade att sex görs, oftast av männen, till en mycket större sak än det egentligen är. Enligt henne skulle kvinnor organiseras bäst genom en separation från männen; en både personlig och politisk separation. Hon tyckte att mannens värld karaktäriseras av kaos, våld och girighet - och att bl.a. pornografi förstärker denna bild av mannens makt. Millett menade att samhällen styrda av kvinnor inte skulle bära på samma egenskaper - men att det bästa, humanaste, samhället skulle skapas genom en allians mellan könen.

Aktivism

År 1979 blev Millett bjuden av iranska kvinnor till den första internationella kvinnodagen i Iran. De ville ha hennes hjälp i kampen för kvinnans rättigheter. Hon reste dit med sin dåvarande partner, fotojournalisten Sophie Keir. De blev dock arresterade och utvisade av Ruhollah Khomenis regering. Millett skriver om detta i sitt verk Going to Iran (1981).

Sexual Politics

Millett mest kända verk, Sexual Politics (på svenska Sexualpolitiken) - som än idag är kontroversiell - baserar sig på hennes doktorsavhandling. Boken kom ut år 1970, innehåller främst kritik av litteratur och kultur, och anses fastställa den tidens feministiska rörelses mål och strategier. Verket hade ett enormt inflytande över utvecklingen av Women's Liberation movement, och man använde sig mycket av teorierna till att stödja rörelsen. I verket behandlar hon teorin om patriarkatet och lade därmed grunden för en feministisk inriktning; den radikala feminismen. Hon undersökte alltså maktrelationer i sexualitet och kön.

Millett kritiserade bl.a. den progressiva, liberala vänstern - huvudsakligen nyckelfigurer som; Henry Miller, Norman Mailer, D.H. Lawrence och Jean Genet. Dessa män ansågs vara kämpar för den sexuella revolutionen, men Millett ansåg sig kunna ur deras texter urskilja förakt och hat mot kvinnor. Enligt henne grundade sig erotiken i deras verk på en inbäddad tanke om kvinnlig underordning och manlig dominans, men det var egentligen inte erotik eller sexualitet som stod i fokus i deras verk. Millett menade att deras egentliga motiv var makt, och inskrivet i deras texter fanns behovet att dominera i sexuella handlingar. Hon pekade bl.a. på Norman Mailers och menade att han uppvisade ängslighet kring maskulinitet och allt som kunde tänkas hota den; "Precarious spiritual capital in need of endless replenishment and threatened on every side." Hon kritiserade även Sigmund Freud för hans teori om så kallad "penis envy."

Patriarkatet

Patriarkatet innebär en samhällsordning där män har makten och är de som bestämmer. I Sexual Politics behandlar Millett detta begrepp, men menar att mannens överordning inte beror på några naturliga eller biologiska faktorer, utan att hans makt har utvecklats från sociala strukturer. De olika könens relation till varandra kan ses som politiskt, då den överordnade med hjälp av patriarkatet dessutom får ideologisk makt över den underordnade. Härmed, menar Millett, blir även feminism per definition en politisk rörelse.

Millett tyckte däremot inte att själva patriarkatet kunde anses vara politiskt, eftersom det är så ingrott i vårt samhälle och kultur. Patriarkatet lärs in hos oss redan som barn, både medvetet och omedvetet, och det är en samhällsordning som starkt formar vår identitet, menar Millett. Familjen fungerar som en spegel av det störra samhället och dess ordning och makthierarki, och därmed bekräftar den även patriarkatet. Den kommer till oss genom flera medier; utbildning, populärkultur, religion mm. - den blir så stark att människan går med på den, i rädslan för att verka onormal. Kvinnor socialiseras alltså till att acceptera och t.o.m. försvara sitt lägre status, vad Millett kallar "interior colonization", och hon påpekar dessutom att många kvinnor inte ens uppfattar sig själva som förtryckta.

Berömmelse

På två veckor sålde boken redan 10 000 kopior, och tidskriften TIME Magazine drev Millett till berömmelse då den hade hennes som dess pärmbild augusti 1970. Millett anses med sin bok, tillsammans med Ti-Grace Atkinson och Shulamith Firestone, som arkitekten för feminismens andra våg. The New York Times kallade verket "the Bible of Women's Liberation" och "a remarkable document because it analyzes the need and nature of sexual liberation while itself displaying the virtues of intellectual and emotional opennes and lovingness."

Millett vande sig aldrig vid berömmelsen hon fick i och med Sexual Politics (1970). Hon hade egentligen inte tänkt bli karriärfeminist; hon var mer intresserad av att utöva sin konst som skulptör. Hon tog mycket illa upp då verkets framgång även väckte negativ kritik hos feminister. De beskyllde henne bl.a. för att presentera sig själv som ledaren för rörelsen. I och med publiceringen kom Millett ut som lesbisk, men till och med lesbiska feminister kritiserade henne - då för att hon inte hade kommit ut tidigare. I december 1970 påstod dessutom TIME att Millett sexualitet diskvalificerade henne som en taleskvinna för rörelsen; den menade att det skapade tveksamhet kring hennes teorier och bekräftade skeptikers uppfattning om alla liberaler som lesbiska. Kvinnorörelsen var splittrad över lesbiska; detta innebar att många liberala feminister var emot Millett. Betty Friedan hade i sitt verk The Feminine Mystique (1963) kallat frågan "the lavender menace", och tre årtionden senare uttryckte Andrea Dworkin att "Betty Friedan had written about the problem that had no name. Kate Millett named it, illustrated it, exposed it, analysed it."

Andra verk

Millett har skrivit två självbiografier om sin egen sexualitet; Flying (1974) och Sita (1977). Hon skrev verket The Loony-Bin Trip (1990) utgående från sin erfarenhet av att bli institutionaliserad på grund av sin depression. Mother Millett (2001) baserar sig på hennes förhållande med sin moder, Helen Feely Millett, medan The Politics of Cruelty (1994) tar ställning mot tortyr.

Bibliografi

• 1970 Sexual Politics
  • Sexualpolitiken (översättning Roland Adlerberth, Raben & Sjögren, 1971). Ny uppl. Pocky, 2012
• 1973 The Prostitution Papers
• 1974 Flying
  • Flykt (översättning Annika Preis, AWE/Geber, 1978)
• 1977 Sita
• 1979 The Basement: meditations on a human sacrifice (behandlar fallet Sylvia Likens)
  • 1981 Källaren: ett vittnesbörd om mänsklig ondska (översättning Roland Adlerberth, AWE/Geber, 1981) ISBN 91-20-06532-9
• 1979 Going to Iran
• 1990 The Loony Bin Trip
• 1991 Believe me, you don't want a picture of that!
• 1994 The Politics Of Cruelty
• 1995 A.D.: A Memoir
• 2001 Mother Millett

Litteratur

• Merle Hoffman: "Kate Millett: Jag har raserat den sista barriären ...". I tidskriften Kvinnobulletinen, årg. 19 (1989): nr 1, s. 25-27

Källor

• glbtq.com
• motsvarande artikel på engelska Wikipedia