| Hexogen Cyklotrimetylentrinitramin | |
  | |
| Systematiskt namn | 1,3,5-trinitroperhydro-1,3,5-triazin |
|---|---|
| Övriga namn | Cyclonit, RDX |
| Kemisk formel | C3N3H6(NO2)3 |
| Molmassa | 222,12 g/mol |
| Utseende | Vita kristaller |
| CAS-nummer | 121-82-4 |
| SMILES | C1N([N+](=O)[O-])CN[N+](=O)[O-])CN1[N+](=O)[O-] |
| Egenskaper | |
| Densitet | 1,82 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | Olöslig |
| Smältpunkt | 205,5 °C |
| Kokpunkt | 234 °C |
| Faror | |
| Huvudfara | |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Hexogen, samt RDX (samsbokstav: H) (trivialnamn), eller cyklotrimetylentrinitramin, kort cyklonit (rationellt namn), är ett högexplosivt sprängämne, främst använt för militära ändamål. I ren form ett vitt pulver som framställs genom nitrering av hexametylentetramin, som i sin tur framställs av metanol och ammoniak. Det börjar sönderfalla vid 170 °C och smälter vid 205 °C.
Hexogen kännetecknas av att det har lägre detonationshastighet och energiinnehåll jämfört med pentyl, men i gengäld är mindre känsligt för mekaniska stötar.
Militärt används ren hexogen sällan, utan det blandas vanligen med vax och/eller andra ämnen, så kallad flegmatiserad hexogen, för att minska känsligheten och/eller förbrännings- respektive detonationshastigheten.
Hexogenkristall
Historia
Hexogen framställdes först för medicinska ändamål av tysken Hans Henning år 1899. Först 1920 insågs ämnets explosiva egenskaper.
Användning
Sedan andra världskriget blandas hexogen med trotyl och vax, till hexotol, vilket stundtals förekommer som sprängladdning i granater. Hexogen används även i plastiska sprängämnen som C-4.
Se även
Anmärkningar
Noter
|