Krigsbyte (latin: praedia bellica) är i allmän mening den egendom som under krig tags från fienden. Det byte som erövras till sjöss brukar benämnas pris. Ursprungligen betraktades både tillfångatagna krigare och det besegrade folket samt även det erövrade landet med dess offentliga och enskilda egendom såsom segrarens byte.
Historia
Redan under Johan III:s tid tog Sverige krigsbyten från Ryssland, men det är först under Gustav II Adolfs tid då en praxis för krigsbyten instiftas i och med krigsartiklar som skrevs 1621. Enligt krigets logik var militära krigsbyten självklara att ta, det kunde innefatta föremål som vapen, hästar, kokvagnar, och annan utrustning. För att ta religiösa föremål eller kulturföremål som böcker, behövdes fullmakter till befälhavarna. Gustav II Adolf är den kung som systematisk utfärdar sådana fullmakter, och under det trettioåriga kriget och under den resterande tiden av svensk stormaktstid kommer stora mängder krigsbyten att tas av de svenska arméerna. Ett av de första stora roven av böcker sker vid intagandet av Mainz 1631. Gustav II Adolf lät stadens stadsbibliotek fraktas av sina soldater. Han lät därefter tillkalla juridisk expertis för att fastslå lagligheten i handlingen. Juristen lät bekräfta i arton teser att kungen hade rätt till böckerna. Under erövring av Livland 1621 tog svenskarna stora delar av jesuitiska klosterbibliotek, detta var en del i en övergripande plan i att ta katolsk egendom. Böckerna lämnades till Uppsala bibliotek eller arkivet på slottet Tre kronor.
Att ta kulturföremål och böcker som krigsbyten var i längden också en metod för att höja Sveriges kulturella status. Efter rovet av böcker i Riga tömdes den livländska riddarordens arkiv i Mitau. 1626 under fälttåget i Ostpreussen togs böcker från Jesuitkollegiet i Braunsberg, följt av att domkapitlets bibliotek Bibliotheca Varmiensis i Frauenburg också plundrades. Slottet Marienberg utanför Würzburg plundrades 1631. Bland bytena fanns bland annat en boksamling bestående av 800 volymer, hästar, vapen och guldföremål. Ett av föremålen var en relikskål innehållande kvarlevor av helgonet Elisabet av Thüringen. 1632 tågade svenskarna in i München, och kurfursten Maximilian fick en stor del av sin konstsamling tagen. Konstverken fördes till Sverige och kan idag ses på Nationalmuseum i Stockholm.
I slutskedet av det trettioåriga kriget intar svenska trupper Prag, och tar stora delar av den avlidne kejsaren Rudolfs skattkammare som krigsbyte. I och med att fredförhandlingarna i Westfalen har påbörjats, har trupperna bråttom med att föra bytena till Sverige, då den lagliga rättigheten att ta krigsbyten förutsätter att det är ett pågående krig. Dessutom är krigsbytet först säkrat då den nått segrarens mark. Det sägs att Drottning Kristina i samband med intåget i Prag hade gett fältmarskalken Hans Christoph von Köningsmarck följande order:
”Glöm ej att skicka mig biblioteket och de rariteter som finns i Prag, detta är det enda som jag bryr mig riktigt om.”
780 föremål nådde Sverige efter Pragrovet. De kanske mest berömda föremålen är Silverbibeln (Codex Argenteus) och Djävulsbibeln (Codex Gigas).
På 1700-talet stärktes skyddet för civila och efter Napoleons nederlag 1815 blev Frankrike tvingade att återlämna stora delar av bytet hans arméer beslagtagit. Vid 1907 års Haagkonvention, artikel 46, fastslås att ”historiska minnesmärken, konstverk eller vetenskapliga föremål” är skyddade från avsiktlig skadegörelse, beslagtagande eller bortföring. Det förstärktes i samband med fjärde Genèvekonventionen 1949. Sedan dess tillåts de stridande tillåts endast att beslagta materiel som är nödvändiga i krigstid, såsom mat, fordon, kommunikationsmedel, vapen och bränsle. Avsikten med beslagen kan både vara att tjäna för sitt eget syfte eller för att försvåra situationen för fienden. Lagen skiljer på vad som är krigsbyte och vad som är plundring, såsom den systematiska plundringen av konst av Nazityskland under andra världskriget.
Praxis för krigsbyten under 1600-talet
På 1600-talet skrev folkrättspionjären Hugo Grotius att besittningsrätten för ett krigsbyte övergick först efter 24 timmar och att civila inte fick drabbas för att kriget skulle vara rättfärdigt. Grotius tog i sitt verk De jure belli ac pacis upp frågan om krigsbyten med utgångspunkt i den första moseboken. Grotius påstod att den gudomliga lagen rättfärdigade krigsbyten, ifall den besegrade ej godtog erbjudande om kapitulation. I den femte mosebocken från gamla testamentet står "allt rov du får där, skall du hava som ditt byte". Detta tolkades av härförare som ett rättfärdigande för att ta krigsbyten. Det var under 1600-talet enligt folkrättslig princip lagligt att ta krigsbyten. Dock står det i Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621 att det inte är acceptabelt att börja plundra innan fienden var helt besegrad och kvarteren för plundring var uppdelat mellan soldaterna. Samt att så länge de inte gjorde motstånd skulle präster, gamla, kvinnor och barn skonas från våld. Om dessa regler följdes var dock svårt att kontrollera.
Återlämning av krigsbyten
Det är sällan som krigsbyten återlämnas, i synnerhet när det gäller de som tagit under Stormaktstiden då dessa skett under dåtidens folkrättsliga principer. Dock har Sverige i några få fall återlämnat krigsbyten. År 1974 återlämnades polska rullen av Olof Palme vid ett statsbesök i Polen.
Galleri
Armskena till rustning, krigsbyte från Mitau 1621 - Livrustkammaren
Ländskört till rustning, krigsbyte från Mitau 1621 - Livrustkammaren
Mekanisk arm, protes. Krigsbyte från Warszawa 1655 - Livrustkammaren
Polsk rock, krigsbyte från polen från mitten av 1600-talet - Livrustkammaren
Fyra ryska mässkåpor, krigsbyten från Slaget vid Narva
Kombinationsvapen pistolyxa, krigsbyte 1600-talets mitt - Skoklosters slott
Handdukar, ryska, tagna som krigsbyten vid Narva år 1700.
Skjorta, rysk. Krigsbyte från Narva. - Livrustkammaren
Elisabethrelikvariet, som anses ha innehållit Elisabeth av Thüringens huvud, från Marburg 1631 - Statens historiska museum
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, War booty, 26 maj 2009.