| Marsha P. Johnson | |
 Från vänster:
Marsha P. Johnson, Joseph Ratanski och Sylvia Rivera marcherandes nedför Seventh Avenue, New York 1973. | |
| Född |
24 augusti 1945 Elizabeth, New Jersey, USA |
|---|---|
| Död |
6 juli 1992 (46 år) New York, USA |
| Känd för | HBTQ- och AIDS-aktivist |
'Marsha P. Johnson, född 24 augusti 1945, död 6 juli 1992, var en svart, amerikansk transkvinna. Johnson var aktiv i HBTQ-rörelser i USA under 70-talet och var med i Stonewallupproret. Johnson var även en populär aktör i New Yorks HBTQ- och konstkretsar. Johnson är främst känd för grundandet av S.T.A.R (Street Transvestite Action Revolutionaries) tillsammans med Sylvia Rivera.
Biografi
Marsha P. Johnson var en av de mest synliga svarta transkvinnorna i USA under senare delen av 1900-talet. Johnson menade att "P:et" i namnet stod för "pay it no mind" vilket var ett uttryck för hennes attityd kring könstillhörighet. Johnson bodde en stor del av sitt liv tillsammans med andra i olika åldrar och etniciteter i S.T.A.R.-hus i New York, och hon engagerade sig åt att kämpa för HBTQ-rättigheter, särskilt transrättigheter. 1974 fotograferades Johnson av Andy Warhol, som en del av polaroidserien "Ladies and gentlemen". Johnson var också en medlem av Jimmy Camicia's dragshow-grupp "Hot Peaches". Johnson var även organisatör inom ACT UP (AIDS Coalition to Unleash Power).
I juli 1992, strax efter det årets New York Prideparad, hittades Johnson flytande i Hudsonfloden utanför West Village Piers. Johnsons död rubricerades först som självmord, men efter påtryckningar från bland andra aktivisten Mariah Lopez öppnades fallet igen under rubriceringen misstänkt mord. Bland annat efter vittnesmål om att Johnson tidigare blivit trakasserad nära den plats där kroppen hittades. Bara tio dagar före sin död hade Johnson gett en omfattande, filmad intervju som är central i dokumentären Pay it No Mind: The Life and Times of Marsha P. Johnson från 2012, regisserad av Michael Kasino och Richard Morrison. Bandet Antony and the Johnsons döptes efter Johnson, och deras låt "River of Sorrow", handlar om Johnsons död.
Marsha P. Johnson som aktivist
Bakgrund
Transpersoner lyfts oftast inte upp i samband med de sociala rörelserna på 60- och 70-talet angående de sexuella minoriteterna. Dock var särskilt transkvinnorna mycket aktiva aktivister, fast de var ovälkomna i de flesta gaybarerna, och så kallad cross-dressing var förbjudet i flera delar av USA. En betydande händelse skedde år 1966 då drugorna, som då inkluderade transkvinnorna, stred mot polisen på Compton's Cafeteria som för övrigt varit välkomnande mot transpersoner. Att dessa drag queens och transkvinnor öppet gjorde motstånd mot polisen var revolutionerade och sågs som en vändpunkt i transhistorien. Stryker beskrev händelsen år 2008 som "Things would never be the same again". En annan betydande händelse var Stonewall Riots, Stonewallupproren varade under fem dagar och gick ut på att över 2000 HBTQ-personer protesterade mot polisvåld och polisernas försök att arrestera dem.
S.T.A.R.
Transpersoner och särskilt transkvinnor var utstötta ur de övriga sexuella minoriteternas kamp för jämlikhet. De övriga rörelserna var rädda att en koppling till transpersoner skulle bromsa deras framgång och därför undvek de att associeras med dessa. Det fanns flera transpersoner i New York och de fick ty sig till sig själva. Johnson och Rivera bodde i små hotellrum och försökte hitta en säker och gratis plats för andra, vad de kallade, street queens där de skulle kunna äta och sova. Denna situation ledde till att Johnson och Rivera etablerade föregångaren till vad som senare skulle bli S.T.A.R. De två ordnade en trailer till hem åt kring tjugo transpersoner, eller transvestiter som de då kallades. Senare flyttades detta skyddshem till en gammal maffiabyggnad på 213 East 2nd Street.
År 1970 grundade Johnson och Rivera Street Transvestite Action Revolutionaries, eller S.T.A.R. som det kallades. S.T.A.R. jobbade med transfrågor och försökte hjälpa transpersoner i olika delar av livet och i olika åldrar. De gav en skyddsplats för unga transpersoner, men S.T.A.R. huset fungerade även som mer än så - bland annat som en säker plats att uttrycka sin könsidentitet och tillgång till en stödande gemenskap. S.T.A.R. gav en röst åt transpersonerna och de orättvisor de mötte, till exempel förespråkade mot den stora mängden hemlöshet bland unga transpersoner samt den orättvisa behandlingen av dem i fängelser.
S.T.A.R var inte unikt som HBTQ-grupp eftersom det fanns flera sådana i New York under denna tid, men det som var utmärkande för S.T.A.R. var att organisationen var så inklusiv för olika kön och etniciteter vilket var relativt ovanligt för sin tid. S.T.A.R.-hushållet kallades av GAA journalisten Arthur Bell för "The most interesting and lively household in New York" eftersom det i hushållet ingick en bred variation olika personer. Hyran för bostaden betalades genom inkomsterna från olika danser som S.T.A.R. ordnade tillsammans med några andra organisationer, bland annat GLF och Gay Youth. Dessutom prostituerade sig Johnson och Rivera så att de yngre transpersonerna skulle ha möjlighet att bo säkert borta från gatorna. S.T.A.R var alltså utmärkande med att ge en röst åt transpersoner, och före organisationen existerade inte ens begreppet transperson, utan de betraktades enbart som drag queens.
Konflikterna mellan transpersoner och övriga HBTQ-personer märktes även i fråga om S.T.A.R. Särskilt radikalfeminismen har ofta kritiserat transpersoner eftersom de sett trankvinnorna som män och transmän som kvinnor som överger det kvinnliga könet. Än idag ser vissa feminister transpersoner som anti-feministiska eftersom de anser att de framhäver den stereotypa bilden av kvinnlighet samt utnyttjar de manliga privilegierna. S.T.A.R. hamnade i konflikt med övriga feminister under Christopher Street Liberation Day Rally år 1973, då de anklagades för att vara män utklädda till kvinnor för att underhålla och tjäna vinst. De radikal lesbiska feministerna tyckte att drag queens stöder sexistiska bilder av kvinnor och de förbjöd drag queensen från att uppträda. Detta ledde till häftig kritik från Sylvia Rivera som råkade i strid med bland annat Jean O'Leary.
S.T.A.R. tynade sakta bort under senare delen av 1900-talet, men återuppväcktes år 2001 av Sylvia Rivera på egen hand, eftersom Marsha P. Johnson dött. Då byttes "t:et" ut från "transvestite" till det mer korrekta "transgender". Organisationen gick dock slutligen under nästa år i samband med Riveras död, men dess fotspår lever kvar i flera organisationer idag.
The Death and Life of Marsha P. Johnson
År 2017 publicerades en dokumentärfilm om Marsha P. Johnson dirigerad av David France. Filmen berättade om Johnsons liv bland annat genom intervjuer med personer som känt henne, och belyste betydelsen Johnson haft i HBTQ-kretsar. Filmen fick blandade reaktioner, och mötte både kritik och hyllningar.
Transkvinnan Reina Gossett säger att "Too often, people with resources who already have a platform become the ones to tell the stories of those at the margins". Gossett syftar med detta på att Francis som en vit, cis man hade möjligheten att berätta Johnsons historia, medan Gossett själv som en svart transkvinna inte hade denna möjlighet. Gossett hade tillsammans med Sasha Wortzel ansökt om bidrag för filmen "Happy Birthday Marsha!" från samma plats som Francis, men de hade inte fått det. Francis film fick därför kritik från transkretsar om att bygga på andra personers arbete och utnyttja sin högre position i samhället.
Bland de som hyllat filmen finns journalisten Nick Schager som beskrev filmen som "superb" och tyckte att France vackert skildrar historien om Johnson. Schager menar att filmen är en hyllning av modet som många i HBTQ-gemenskapen visat.
Andra har tyckt att filmen på ett bra sätt visar vilken effekt Johnson hade på HBTQ-gemenskapen, men att den trots namnet inte visar mycket om hennes egentliga liv. Dessutom får filmen kritik för att vara för tätt packad med olika historier, vilket leder till att Johnson själv hamnar i skymundan.
Källor
|