Maskulinitet är beteenden, kvaliteter eller egenskaper som kännetecknar, förknippas med, eller anses vara passande för, män. Maskulinitet kan också definieras som manlighet eller virilitet.
Idén om förekomsten av maskulinitet har kritiserats för att vara otydlig, och för att i betraktelsen överdriva betydelsen av över- och underordning. Andra har menat att idéer om femininitet och maskulinitet är heteronormativt och intvingar en mycket olikartad grupp i ett tankemönster som inte ursprungligen stämmer med verkligheten, men som sedan kan ombilda verkligheten efter sin givna definition.
Teori
Graden av uppfattad maskulinitet kan variera och kan därför beskrivas som exempelvis "mer maskulin", "mest maskulin". Dess motsats återfinns vanligen i uttryck som "omanligt" eller "feminint". En synonym som ligger ordet maskulinitet nära är virilitet (från latinets vir, som betyder man). Föreställningen om manlighet förändras över tid och är beroende av förändringar i samhället (se exempelvis könsroll och social konstruktion).
Maskulinitet har traditionellt uppfattats som motsats till det som är kvinnligt, i några samhällen med androgynitet som mellanting. I forntidens skriftliga kulturer ingick manligt-kvinnligt i ett dualt klassifikationssystem, där motsatsparen fördes till samma klass som andra motsatspar (ljus-mörker, dag-natt, liv-död). Det finns flera likheter mellan olika historiska kulturers klassifikationssystem, vilket kan bero på kulturlån och spridning. Claude Lévi-Strauss har också anfört att en del egenskaper som förts samman i samma klasser uttrycker biologiska förhållanden, och de av den orsaken är globala. Social jämställdhet mellan könen har ännu inte existerat i något samhälle. Många kulturer hänför till maskuliniteten egenskaper som stark, ren, torr, samt lägesbeskrivningar som över, framtill och högersida. En särskild vikt har i de flesta, för att inte säga alla, kulturer fästs vid mannens alstringförmåga (av såväl barn som andliga eller fysiska ting) i deras föreställning om maskulinitet. Maskulinitet har vidare uppfattats som det högre förnuftet, varigenom mannen ansetts vara av naturen överordnad. Tankegången finns hos Aristoteles och ekar sedan hos tänkare som påverkats av honom.
Maskulinitet i forskning
Efter att maskuliniteten främst betraktats utifrån alstringförmågan, dominerades synen på maskulinitet från ungefär 1940-talet av att denna, enligt psykoanalytiska principer, konstituerades av manliga förebilder. Frånvaron av manliga förebilder, ansåg psykoanalysens företrädare, skulle leda till en svag könsidentitet och försvåra nära relationer med det motsatta könet. Denna uppfattning är nära nog vederlagd. Med en biologisk och evolutionsvetenskaplig utgångspunkt tillskrivs den manliga identiteten vanligen egenskaper som hör samman med social dominans, såsom kamp mot andra män om sexualpartner, våldsbenägenhet, och statusmedvetenhet. Män som äger dessa egenskaper i hög grad kallas ofta alfahannar. Synsättet problematiseras av att det finns flickor som är socialt dominanta. Genusforskare som Patricia H. Hawley har mot det evolutionsvetenskapliga synsättet påvisat att exempelvis aggressivitet och kamp för att erhålla social status också kännetecknar kvinnor.
Under 1980-talet och 1990-talet utvecklades den vetenskapliga studien av maskulinitet mycket snabbt i USA, där akademiska kurser som erbjöds studenter ökade från 30 stycken till över 300 stycken. Som följd av utveckling började studier genomföras som intersektionellt studerade manlighet i samband med olika former av social diskriminering. Den teoretiska inriktningen tog till sig feministiska modeller för sina studier, såsom teorier kring den sociala konstruktionen av kön.
Ett banbrytande steg i mansforskningen togs 1995 när Raewyn Connell i dennes Masculinity uppställde en distinktion mellan hegemonisk maskulinitet och underordnade maskuliniteter. Hegemonsik maskulinitet definieras som för manligheten normativa praktiker som underordnar kvinnor, och som endast ett fåtal män, enligt Connell, har. Övriga män har beroende på roll i det hegemoniska systemet mer eller mindre maskulinitet. Sådan maskulin hegemoni kom att påpekas av dem som förklarade genussystem som historiskt framväxta och som också kritiserade hegemonin.
Teorier om maskuliniteter som sociala konstruktioner har upptagits inom kriminologin. Med teorin om hegemonisk maskulinitet kunde kriminologer som kritiserade genussystemet förklara att män är överrepresenterade inom brottsstatistiken. Tidiga sådana verk under början av 1990-talet kunde belägga att en del uttryck för aggressivitet kan hänföras till hegemonisk maskulinitet.
Maskulinitet kan å andra sidan sättas i relation till det biologiska könet. Så kan det talas om en maskulin (eller feminin) könsidentitet hos intersexuella, maskulinitet hos transsexuella och transvestiter, eller maskulinitet uppmätt med hormoner (företrädesvis då manliga könshormoner).
Se även
Externa länkar
-
Wikimedia Commons har media som rör Maskulinitet.
Wikimedia Commons har media som rör
| ||||||||||||||||||||||||||