|
Och så var de bara en Roman | |
| Författare | Agatha Christie |
|---|---|
| Originaltitel | Ten Little Niggers |
| Originalspråk | Engelska |
| Land |
 Storbritannien
|
| Genre | Deckare |
| Utgivningsår | 1939 |
| Först utgiven på svenska |
1940 |
| Kuriosa | Tidigare ”Tio små negerpojkar” |
- För ramsan, se Tio små negerpojkar (ramsa).
Och så var de bara en – på svenska tidigare Tio små negerpojkar (originaltitel: Ten Little Niggers, även Ten Little Indians, Ten Little Soldiers och And Then There Were None) är en deckare skriven av Agatha Christie, utgiven 1939 och på svenska 1940. Boken har sålt i omkring 100 miljoner exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker alla kategorier.
Den svenska utgivaren Bonniers har från januari 2007 i stället gett ut boken under titeln Och så var de bara en. Detta motsvarar det namn boken haft i USA (And Then There Were None) alltsedan den första amerikanska upplagan utkom 1940.
Handling
Handlingen utspelar sig i England någon gång mellan 1937 och 1939 i grevskapet Devon utanför den fiktiva byn Sticklehaven, i sydvästra England.
Tio personer inbjuds till en liten ö. De har inte träffat varandra förut, eller arrangören (den som fixade så att de kom dit), den mystiske Mr Owen. När de kommer till ön, vars enda förbindelse med omvärlden är den motorbåt som kommer dit varje morgon med post och livsmedel, möts de av herr och fru Rogers, ett äldre äkta par som just anställts för att sköta om huset. Mr Rogers berättar att Mr Owen är sen och kommer först följande dag – gästerna gör sig hemmastadda och äter lyxmiddag senare samma kväll – samtidigt som vädret blåser upp utomhus.
Vid middagsbordet så bekantar sig gästerna också med tio små tennsoldater, som i ramsan om de tio små tennsoldaterna vilken hänger inramad i gästernas rum. Efter huvudrätten sätter Rogers på en skiva efter Mr Owens föreskrifter, en skiva som såg ut att innehålla ett musikstycke, men i själva verket var en inspelning med anklagelser riktade mot öns tio gäster – anklagelser om att de alla i själva verket är ostraffade mördare. Samtliga blir mycket upprörda och väntar sig en förklaring av Owen – Mrs Rogers svimmar och hjälps till sitt rum. En yngre man tömmer sitt whiskyglas och faller död ner – det visar sig att någon hällt gift i glaset.
Följande dag visar det sig att Mrs Rogers också blivit förgiftad – hon är död. Samtidigt dyker inte mannen som kommer varje morgon upp – han har uppenbarligen blivit beordrad att lämna gästerna ifred, de är alltså fast på ön utan möjlighet att kontakta omvärlden. Medan några finner paralleller med ramsan, försöker andra hitta den som ligger bakom morden och som förmodligen gömmer sig någonstans på ön. Ytterligare ett mord sker, och en av de kvarvarande sju drar slutsatsen att en av dem är mördaren. Det uppstår ett psykologiskt drama, där alla misstänker alla. Ingen vågar lita på någon. Ingen vågar gå ensam. De är fast på ön. Fler mord och mordförsök sker. Till slut finns bara ett fåtal kvar. Och de är alla fast beslutna om att överleva...
Mördaren mördade alla de nio skyldiga som anlände på ön därför att när han tidigare hade varit på sjukhuset så hade han träffat en läkare då han hade allvarliga hälsoproblem. Den dagen nämnde läkaren för mördaren antalet mord som måste bestraffas med hänvisning till en nyligen avliden kvinna. Han var säker på att kvinnan hade dödats av det gifta paret som arbetade som hennes tjänare. Eftersom paret använde ett visst läkemedel kunde mordet aldrig bevisas. Denna berättelse inspirerade mördaren att planera flera mord på människor som dödat men inte kunde åtalas enligt lagen. Mördaren tog sin tid att samla in en lista med offer. Mördaren var dödligt sjuk och bestämde sig därför för att även döda sig själv efter att ha gjort sig av med sina offer, för att det på det sättet ska vara omöjligt för polisen att avgöra vem mördaren är. Mördaren vill enligt sitt självmordsbrev skapa ett mordmysterium som inte kan lösas.
Rollfigurer
- Anthony James Marston, stilig men omoralisk och ansvarslös ung man, körde ihjäl två små barn, John och Lucy Combes, då han körde för fort, men det enda han beklagar är att han blev av med sitt körkort för ett år. Mördaren betonar senare att Marston, som saknade kapacitet att inse allvaret i sitt brott, var den minst ansvarige. Under denna fasad är han emellertid en social och artig ung man, som fastän han inser att han lurats till ön gör sitt bästa för att uppskatta sällskapet, och den förste att komma till fru Rogers’ hjälp sedan hon svimmat. Han är den ende som motsätter sig att lämna ön den första kvällen, och finner deras predikament ”som en detektivhistoria - riktigt spännande”, i ett smått fjärde väggen-brott. Omedelbart efteråt kvävs han till döds av kaliumcyanid i sin drink, som det första offret. ”(En satte i halsen så blev det bara nio ...")
- Mrs Ethel Rogers, kokerskan/hembiträdet och Thomas Rogers hustru. Dominerad av sin make och tvingad av honom att underlåta att ge deras tidigare arbetsgivare, miss Jennifer Brady, hennes medicin vid ett akut anfall, så att de kunde få ut det arv hon testamenterat till dem. Detta agerande hemsökte sedan mrs Rogers resten av hennes dagar, innan hon som andra offret miste livet i sömnen, genom en överdos kloralhydrat i sin konjak. ("En försov sig så blev det bara åtta ...")
- General John Gordon Macarthur, en pensionerad krigshjälte från första världskriget, som sände sin hustrus älskare, den unge officeren Arthur Richmond, på ett uppdrag på västfronten som han inte hade en chans att överleva. Macarthur misstänker senare att hustrun Leslie och en yngre officer anat hans avsikt, och hans ånger ökar sedan Leslie dött och lämnat honom ensam. Han är därför relativt rofull med att vara fast på ön och tycks acceptera deras tillstånd som ödesbestämd rättvisa, vilket han förklarar för Vera Claythorne och erkänner sin skuld. Med 22 år sedan Richmonds död är han den av de utpekade som klarat sig längst undan upptäckt, och framstår som den äldste på ön. Han sitter ensam kvar på stranden när de andra går in till middag, där han senare påträffas med krossad skalle, och uppfyller på så vis ramsan ("en stanna' kvar, så blev det bara sju...").
- Thomas Rogers, butlern och Ethel Rogers make. Han tvingade sin undergivna hustru att hjälpa honom döda deras tidigare arbetsgivare så att de kunde plocka ut det arv som hon planerat att lämna dem. Han fortsätter efter sin hustrus död att servera de kvarvarande i sällskapet och är en av de huvudmisstänkta när spekulationerna börjar florera. Han kommer i den egenskapen i nära kontakt med en yxa då han ska hugga ved i vedskjulet. ("En högg ved till baket, så blev det bara sex ...").
- Emily Caroline Brent, en äldre religiös ogift dam som många år tidigare avskedade sitt hembiträde, Beatrice Taylor, då hon blivit gravid utan att vara gift. Beatrice, som redan hade avvisats av sina föräldrar av samma orsak dränkte sig, vilket miss Brent ansåg vara en ännu större synd. Hon fick kloralhydrat i sitt kaffe, vilket gjorde henne desorienterad och förvirrad innan hon injicerades med kaliumcyanid ("ett bi stack den ena så blev det bara fem...").
- Domare Lawrence John Wargrave, en pensionerad domare som anklagas för att ha dömt Edward Seton, en man många ansåg vara oskyldig till att ha mördat en gammal dam, och otillbörligt manipulerat juryn till att finna honom skyldig. Wargrave medger omständigheterna men menar att han endast ”dömde en rättsligen överbevisad mördare till döden” och betonar senare att han försökt motverka känslomässiga utspel från den tilltalades sida, och betonat den objektiva bevisningen. Han blir utklädd till domare ("en tog polisen").
- Dr Edward George Armstrong, en doktor som orsakat en patients, Louisa Mary Clees, död efter att ha opererat henne då han var berusad. Han upplever stark ånger och mardrömmar men förnekar att känna till Clees’ fall inför de andra. Armstrong knuffas i vattnet och uppfyller på så vis ramsans sjunde vers ("en anka slök den ena..."). Det faktum att han lurades att lägga sitt liv i mördarens händer antyds i versen och anas av Vera Claythorne, som länge utpekat honom som den som mest sannolikt är skyldig. Mördaren utpekar senare Armstrongs död som en av de bästa ledtrådarna till dennes identitet, givet Armstrongs egna misstankar.
- William Henry Blore, en före detta polis, numera privatdetektiv, anklagad för att ha vittnat falskt i rätten, vilket ledde till att en oskyldig man dömdes till livstids fängelse där han dog på grund av dålig hälsa. Han drabbas av ramsans åttonde vers när hans huvud krossas av en marmorklocka som är formad som en björn ("en björn tog en...").
- Philip Lombard, en legosoldat som tagit med sig en revolver till ön, vilket han ombads att göra i inbjudan. Lombard anklagas för att ansvara för ett antal östafrikanska invånares död, efter att ha stulit deras mat och övergivit dem. Lombard, Marston och Brent är de enda gäster som erkänner anklagelserna riktade mot dem, men inte visar någon som helst ånger för sitt agerande. Lombard uppfyllde den nionde versen i ramsan ("en vart skjuten...").
- Vera Elizabeth Claythorne, en ung kvinna som under sin ledighet från tjänsten som lärare tar arbete som sekreterare. Hon fick sluta som guvernant då pojken hon tog hand om, Cyril Hamilton, drunknade för att hon medvetet låtit honom simma för långt ut; detta för att hennes älskare, pojkens farbror Hugo Hamilton, skulle få ärva familjeförmögenheten när Cyril var undanröjd och de skulle kunna gifta sig - hon lyckades, men den senare delen av planen gick i stöpet sedan Hugo förstod vad hon hade gjort. Hans möte med mördaren gör henne till det tionde offret att väljas ut, och får enligt planen stanna kvar till allra sist för att förverkliga barnkammarramsans sista vers. I sitt rum finner hon ett förberett rep hängande från en krok taket, med en ögla och en stol nedanför. Hon justerar repet, kliver upp på stolen och fullföljer ramsans sista vers. ("En liten soldat ensammen var, han gick och hängde sig och så blev det ingen kvar.")
Bearbetningar
Agatha Christie skrev en teaterversion av romanen, som hade premiär 1943. I denna version är slutet betydligt ändrat, pjäsen slutar lyckligare än boken.
Romanen har filmatiserats för TV och bio omkring tio gånger, ofta har handlingen förlagts till en annan miljö än i boken. Slutet i filmerna är oftast ändrat, till ett lyckligare slut i linje med teaterversionens slut.
Filmatiseringar i urval
- …och sen var ingen kvar, amerikansk film från 1945 i regi av René Clair.
- Ten Little Indians, brittisk film från 1965 som utspelar sig i österrikiska Alperna.
- Tio små negerpojkar, fransk/spansk/tysk/italiensk film från 1974 som utspelar sig i en iransk öken.
- Island of Blood, amerikansk film från 1982, en lös adaptation originalverket där en grupp skådespelare bjuds in till en öde ö och mördas en efter en.
- Desjat negritjat, rysk film från 1987, en av få filmatiseringar som följer romanens slut.
- Så var det ingen kvar, brittisk film från 1989 som utspelar sig på en safari i Afrika.
- Och så var de bara en, brittisk miniserie från 2015 som utspelar sig på en isolerad ö utanför Devons kust. Ursprungligen tre delar, i Sverige visad som två filmer.
