ADHD

Attention deficit hyperactivity disorder
Latin: perturbatio activitatis et attentionis
Barn med adhd har svårare att fokusera och slutföra sitt skolarbete.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	F90.0
ICD-9	314.00, 314.01
OMIM	143465
DiseasesDB	6158
Medlineplus	001551
eMedicine	med/3103  ped/177
MeSH	svensk engelsk

ADHD, även stavat gement adhd (akronym av engelska: attention deficit hyperactivity disorder, ungefär "uppmärksamhetsbrists-hyperaktivitets-störning"), är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vars symptombild utmärks av nedsatta exekutiva förmågor, exempelvis bristande förmåga att bibehålla uppmärksamheten, och/eller hyperaktivitet. Det är en omdebatterad diagnos som ställs utifrån kriterier uppställda av American Psychiatric Association i DSM-5. Föregångsdiagnoser till adhd är bland annat MBD (minimal brain damage, och senare minimal brain dysfunction) och i Sverige även damp..

I en konsensusartikeln från December 2022 menar ett stort antal experter i ett konsensusutlåtande att ADHD vilar på robust vetenskaplig grund. Ledda av professor Stephen Faraone har 79 experter från 27 länder och 6 kontinenter under organisationen World Federation of ADHD, skapat konsensusuttalanden, genom att sammanfatta de senaste 20 årens viktigaste vetenskapliga rön i 208 konsensusuttalanden. Innehållet stöds av ytterligare 356 internationella experter. Alla konsensusuttalanden bygger på storskaliga studier med fler än 2000 deltagare samt metaanalyser med fler än 2000 individer. Sven Bölte skriver i inledningen att trots den robusta grunden adhd vilar på, är okunskapen stor i samhälle, socialtjänst och skola.

ADD (attention deficit disorder) är en äldre beteckning som idag oftast avser adhd utan hyperaktivitet, med huvudsakligen uppmärksamhetsstörning. Begreppet ADD användes i tredje versionen av DSM som publicerades 1980, och är fortfarande ett förekommande begrepp. Officiellt ersattes det i USA av begreppet adhd huvudsakligen ouppmärksam när DSM-IV kom ut 1994, men ingår fortfarande i den internationella klassificeringen ICD, tillsammans med adhd.

Historia

Alexander Crichton var den första att beskriva de symptom som idag inlemmats i diagnosen 1798. Enligt en konsensusartikeln från 2022 på området, menar man att adhd beskrevs ännu tidigare, nämligen av den tyske läkaren Melchior Adam Weikard, som redan 1775 beskrev en funktionsnedsättning med kännetecken för adhd. Diagnoserna som har nyttjats för att beskriva fenomenet har varierat historiskt exempel är: (Minimal brain damage DSM-1 (1952), och senare Minimal Brain Dysfunction(1968)) hyperkinesi hos barn och ADD (attention deficit disorder) DSM-3 (1980). I Sverige fanns även under en jämförelsevis kort tid den numera förkastade diagnosen "damp", skapad av Christoffer Gillberg och bland annat Peder Rasmussens "Gillberggruppen" under den så kallade göteborgsstudien om barn med damp. Sedan sent 60-tal har allt fler beteenden löpande patologiserats och inlemmats i diagnosen. Den samtida definitionen av adhd har inte heller i modern tid alltid varit fri från att problematiseras, en av uppehovsmännen till diagnosen adhd i DSM-IV vid namn Allen Francis kallade exempelvis sedermera adhd en "falsk epidemi". Ett problem för forskningen har varit hur läkemedelsföretag anlitat lobbyorganisationer som exempelvis Current Medical Directions (CMD). Tillvägagångssättet för dessa företag går bland annat ut på att bearbeta statistisk rådata, och sedan tillsända resultatet till en skrivarargentur som skriver samman vetenskapliga artiklar. Vilka man sedan erbjuder forskare att publicera. Det saknas dock tillförlitliga översikter kring hur stort problemet är.

Diagnostisering

I fjärde utgåvan av manualen DSM kallades de tre varianterna av adhd (ADHD-H, ADHD-I, ADHD-C) (se: stycket diagnoskriterier för undertyper av adhd), men i femte utgåvan är de tre sätt adhd kan framträda ("adhd presentations"), eftersom detta kan ändras över tid. Exempelvis förekommer att barn med ADHD-C-problematik övergår till ADHD-I som vuxna.

Enkla självtester finns idag på Internet, men för att säkerställa en diagnos krävs ofta en mer omfattande utredning, särskilt när det gäller barn och ungdomar, och det finns en rad olika diagnostiska instrument riktade till såväl personen med misstänkt adhd som närstående. Det finns dock läkare som gör snabbare utredningar på exempelvis tre besök vartefter de kan skriva ut diverse substanser.

Att ställa diagnosen adhd innebär en bedömning av personens funktion och beteenden i olika miljöer, som i hemmet, i skolan eller på arbetet (för vuxna). Ofta sker detta arbete i team där psykiater, psykolog och pedagog med flera ingår. Till sin hjälp har teamet diagnosinstrument som utgörs av skattningsskalor. Vilka skattningsskalor som används av teamen skiljer sig åt från en klinik (team) till en annan och från en ort till en annan i Sverige.

För att ställa diagnos behöver teamet träffa det berörda barnet, prata med föräldrar/vårdnadshavare och få information från barnets lärare. För vuxna med misstänkt adhd är deras berättelse central. Finns det möjlighet att intervjua föräldrar eller andra anhöriga om den vuxnas symptom under barndomen, så underlättar det diagnostiken. Det görs även olika former av reduktionistiska bedömningar gällande neurologisk profil. (Detta trots att en idealtypisk normativ neurologisk status är en myt, vilket kritiker således menar på är ett psykologistiskt element hos den förment i varje fall nära nog objektiva processen.) Det görs även en allmän somatisk undersökning där t.ex. neurologisk status och puls- och blodtrycksmätning ingår. Den stora förekomsten av samsjuklighet komplicerar diagnostiken.

Instrumenten för diagnostik av adhd bör undersökas bättre liksom hela den diagnostiska processen, enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) 2013. Användandet av diagnostiska instrument bör ske på ett strukturerat och utvärderingsbart sätt. SBU har utvärderat 15 diagnostiska instrument som används i Sverige för att identifiera adhd. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för samtliga. Diagnostiska instrument tillsammans med övriga utredningsmetoder är en del i processen för att identifiera adhd. Det finns inga studier som utvärderar hela den diagnostiska processen.

Adhd innefattas i den internationella standarden ICD-10 i gruppen hyperaktivitetsstörningar (hyperkinetic disorders).

Prevalens

Det har gjorts flera studier om hur förekommande adhd är hos barn. En ny forskningsöversikt och meta-studie av 179 prevalensuppskattningar visar att Nordamerikanska uppskattningar ligger högre än motsvarande Europeiska studier, men identifierar samtidigt en samlad genomsnittlig prevalensuppskattning på 7,2 % (eller 6,7 - 7,8 % med ett konfidensintervall på 95 %).

Andelen ställda diagnoser med adhd är större bland pojkar än flickor. Orsaken kan vara att komorbida tillstånd är vanligare hos pojkar som därför remitteras. Det råder stor oenighet ifall det finns könsskillnader i prevalensen. Åldern har betydelse för förekomsten, som tycks vara lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av adhd bland vuxna.

Prognos

När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. adhd debuterar vanligen under tidig barndom och ungdomstid. Även om vuxna kan ha utvecklat coping-strategier för att kompensera för en del av sina tillkortakommanden, ansågs funktionshindret finnas kvar livet ut.

Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka mot den ursprungliga uppfattningen.

Utveckling

I en studie kunde man se fyra grupper med olika hög grad av symptom. I den grå (grupp 3) och den gula gruppen (grupp 4) sjönk symptomen märkbart med åldern på barnen. I grupp 3 försvann symptomen i princip fram till tioårsåldern och i grupp 4 försvann symptomen ungefär från sex års ålder.

Flera av symptomen på adhd är normalt hos förskolebarn, men hos barn som senare får diagnos är de mer uttalade och leder till fler olyckor och problematiska beteenden. Barnen har oftare andra problem som trots, kommunikationsstörningar eller ångeststörningar (som fobier eller oro).

Hur adhd yttrar sig och vilka konsekvenser det får utvecklas vartefter barnet utvecklas. Formen med hyperaktivitet är en vanligare diagnos bland förskolebarn med adhd än hos äldre eftersom hyperaktivitet tenderar att minska med åldern. Formen med huvudsakligen ouppmärksamhet är en ovanlig diagnos hos förskolebarn eftersom symptomen blir mer uppenbara först när barnet blivit äldre. Det kan bero antingen på att barnet har utvecklat symptomen eller på att de är svåra att mäta vid lägre ålder.

En adhd-diagnos sätts oftast i skolåldern, då symptomen är lättare att se. Störande beteenden i klassrummet och inlärningssvårigheter blir motiverande skäl att göra en utredning. Barn i skolåldern med adhd har oftare problem med skolresultat, familjerelationer och relationer med jämnåriga samt har oftare andra psykiatriska tillstånd. Ungefär 70 % av barn med adhd har minst en annan problematik. De vanligaste är trots, ångesttillstånd och inlärningssvårigheter. Också uppförandestörning och beteenden som påminner om den diagnosen är vanliga, liksom kriminella beteenden, rökning och drogmissbruk.

En studie följde storstadsbarn i låginkomstfamiljer från ett och ett halvt till tio års ålder. När man mätte grad av adhd-symptom fann man fyra grupper som utvecklades på olika sätt. Grupp 1, ungefär 20 % av barnen, hade hög grad av symptom på jämn nivå upp till tioårsåldern. Grupp 2, ungefär 47 % av barnen, hade medelhög grad av symptom som minskade något när barnet blev äldre. Grupp 3, ungefär 27 %, hade medelhög grad av symptom i tvåårsåldern men symptomen minskade gradvis och försvann i tioårsåldern. Grupp 4, ungefär 6 %, hade låg grad av symptom i tvåårsåldern och hade i stort sett inga symptom från sex års ålder.

Personer med adhd kan ha mycket olika hög intelligens med en variation från utvecklingsstörning till hög intelligens. De har oftare än andra ojämn begåvningsprofil, och har oftare än andra låg begåvning.

Hos vuxna kan adhd symtom handla om en inre rastlöshet, svårigheter med känsloreglering, en överdriven nivå av entusiasm för "det nya" eller ätstörningar snarare än uppmärksamhetssvårigheter

Orsak

Den bakomliggande orsaken i de flesta fall av adhd är okänd, men anses uppstå på basen av mestadels genetiska faktorer med viss inverkan av miljöfaktorer. Det existerar dock ingen "ADHD-gen", och de gener som pekas ut korrelerar med att få en ADHD-diagnos, och orsakar alltså nödvändigtvis inte ADHD. Enstaka fall har kunnat kopplas till tidigare hjärninfektioner eller hjärntrauma.

Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter kan ha många orsaker. Vad som ligger till grund för svårigheterna är viktigt att förstå för att kunna vidta lämpliga åtgärder.

Utredningsmässigt är det för dessa barn extra viktigt att beakta hur faktorer utanför barnet, som barnets situation i skola och hem, kamratrelationer, inlärningssituation, lärarpåverkan med mera, såväl som emotionella faktorer hos barnet kan inverka på lärande och utveckling. Att hitta "felet" hos barnet, och kanske då avskriva sig ansvar, är inte en lösning ur barnets perspektiv.

Vad som orsakar adhd och vad som är lämplig behandling är omdebatterat. En hypotes är att adhd skulle kunna bero på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin, detta är dock inte möjligt att kontrollera med dagens metoder. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då ett av de för adhd typiska beteendena. Vissa menar att denna hypotes får stöd av det faktum att centralstimulerande preparat hjälper personer med adhd, medan andra forskare menar att det gäller att vara försiktig med sådana slutsatser. Signifikant lägre järnnivåer har observerats hos barn med adhd.

Ohälsosam diet med högt intag av socker och fett under graviditet kan leda till barnet utvecklar adhd då genen IGF2 modifieras av dessa substanser.

Det är ej en enskild faktor som orsakar adhd - det finns förklaringar vilka ser sambandet mellan arv och miljö.

Modern forskning har också visat att det finns en överrepresentation av vissa genetiska drag hos dem med adhd. Flera tvillingstudier visar att adhd är ett av de psykiatriska tillstånd med starkast arvsberoende. En svensk studie från 2006 pekar på en ärftlighet på 45-90 %.

Miljö

Förutom genetiska orsaker så finns vissa bevis att en del miljöfaktorer kan spela viss roll.

Familjer som varit fattiga under flera generationer är troligare att få sina barn diagnosticerade med adhd, barn som växer upp i relativ respektive absolut fattigdom får också en rad epigenetiska skador över tid.

Alkoholintag under graviditeten kan orsaka fetala alkoholsyndrom vilka kan inkludera symptom med stor likhet till adhd.

Barn som exponerats för vissa giftiga substanser, såsom bly eller polyklorerade bifenyler kan utveckla neurologiska problem som påminner om adhd.

Exponering för organofosfata bekämpningsmedel såsom klorpyrifos och dialkylfosfat har associerats med en ökad risk för liknande symptom, bevisen är dock inte starka.

Exponering för tobaksrök under graviditeten kan orsaka problem med det centrala nervsystemets utveckling och misstänks kunna öka risken för adhd-liknande symptom.

Det finns också tecken på att mycket för tidig födsel, väldigt låg födelsevikt, extrem vanskötsel under första levnadsåret, misshandel under första levnadsåret och totalt berövande av social kontakt kan öka risken. Likaså kan vissa infektioner under graviditeten, födelsen och i tidig barndom öka risken att utveckla adhd-lika symptom. Dessa infektioner inkluderar, bland många andra, vissa virus såsom: mässling, vattkoppor, hjärninflammation, röda hund och enterovirus 71.

Åtminstone 30 % av alla barn med en traumatisk hjärnskada utvecklar senare i livet adhd-lika symptom och ca 5 % av fallen kan styrkas vara orsakade av hjärnskada.

Forskningen är inte enig angående vissa populärkulturella uppfattningar om vad som kan orsaka adhd, såsom konsumtionen av raffinerat socker, överdrivet tv-tittande, uppfostran, eller kaos inom familjen, däremot så kan dessa faktorer förvärra symptomen hos en del med funktionshindret.

Genetik

Idag känner forskningen inte till någon "ADHD-gen", och de gener som pekas ut korrelerar med att få en ADHD-diagnos, och orsakar alltså nödvändigtvis inte ADHD.

Tvillingstudier tyder på att diagnosen oftast ärvs från ens föräldrar och att gener inverkar i en faktor i ca 75 % av fallen.

Syskonen till barn med adhd har upp till 3-4 gånger så stor risk för att utveckla funktionshindret än syskonen till barn utan funktionshindret. Genetiska faktorer anses också vara inblandade i troligheten att symptomen fortsätter in i vuxen ålder.

I regel så är ett flertal gener involverade, varav många har direkt påverkan på dopaminerg neurotransmission.

De gener som är involverade med dopamin inkluderar DAT, DRD4, DRD5, TAAR1, MAOA, COMT, och DBH. Andra gener associerade med adhd inkluderar SERT, HTR1B, SNAP25, GRIN2A, ADRA2A, TPH2 och BDNF.

En vanligt förekommande variant av en gen kallad LPHN3 uppskattas ligga bakom upp till 9 % av fallen och patienter med denna variant svarar extra bra på psykostimulanter.

7 återupprepningsvariant av dopamin receptor D4 (DRD4–7R) styr de hämmande effekterna av dopamin och associeras med adhd. DRD4-receptorn är en G protein-kopplad receptor som hämmar Adenylatcyklas. DRD4–7R mutationen orsakar en stor mängd olika beteendemässiga fenotyper inklusive symptom som speglar en splittrad uppmärksamhet.

Enligt en studie kan evolutionen kan ha spelat en roll i de höga antalen adhd-diagnosticerade i samhället, särskilt gällande hyperaktiva och impulsiva drag hos manliga individer. Vissa evolutionsbiologer har ställt upp hypotesen att en del kvinnor kan vara mer attraherade av män som är beredda att ta risker vilket i sin tur leder till ökad förekomst av gener som ökar risken för att utveckla (normbrytande) hyperaktivitet och impulsivitet i genpoolen. Andra evolutionsbiologiska hypoteser har postulerat att dessa drag skulle kunna vara en anpassning som hjälpte manliga individer att fungera i stressfyllda och farliga miljöer genom att t.ex. öka impulsivitet och utforskande beteende.

I vissa situationer kan adhd-drag ha varit fördelaktiga för samhället som helhet trots att de var skadliga för individen. De höga antalen drabbade och heterogeniteten hos adhd kan ha ökat reproduktiv lämplighet och gynnat samhället genom att utöka mångfalden i genpoolen trots att dragen kan vara detrimentala för individen.

I vissa miljöer så kan en del adhd-drag enligt evolutionsbiologiskt perspektiv ha gett personliga fördelar till vissa individer, såsom ett snabbare svar mot rovdjur eller bättre jägarförmågor.

Individer med Downs syndrom har större risk att drabbas av adhd.

Medikalisering

Adhd, dess medikalisering, diagnostisering och dess behandling har varit kontroversiell ända sedan 1970-talet.

Andra akademiker än psykiatriker menar också ofta att adhd är överdiagnostiserat. Att långt fler barn efter år 2000 får en diagnos beror enligt kritikerna bland annat på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ.

År 2014 uttalade sig Keith Conners, som var en av de tidiga förespråkarna för att tillståndet skulle medikaliseras, sig emot vad han ansåg vara överdiagnostisering i en artikel i New York Times. Men i kontrast till detta uttalande så kom en granskande systematisk litteraturöversikt år 2014 fram till att adhd är underdiagnostiserat hos vuxna.

Samhället

Ett fåtal fall kan förklaras av ökande akademiska förväntningar, där en diagnos kan vara en metod för föräldrar i vissa länder att få extra finansiellt och utbildningsmässigt stöd för sina barn. Ett exempel angående detta (som dock rör dyslexi) är föräldrar i överklassförorten Djursholm i Stockholm som ser till att deras barn mindre begåvade barn ska få det lättare i skolan. Kommunen i fråga ger inte heller ut statistik angående hur många barn det rör. Man har även funnit att de yngsta barnen i en klass har en större risk att bli diagnostiserade med adhd som ett möjligt resultat av att de är utvecklingsmässigt efter sina äldre klasskamrater. Beteende vilket påminner om adhd förekommer oftare hos barn som har upplevt fysiskt och psykiskt våld. Kritiker av adhd tenderar att visa på hur det, de facto, är godtyckligt när någon klassificeras som "störd" eller ej. Respektive poängtera att det inte är något fel på dessa barn.

Adhd som social konstruktion

Teorin angående adhd som en social konstruktion poängterar att på grund av att gränsen mellan "normalt" och "avvikande" beteende är fortlöpande socialt konstruerad och reproducerad, respektive validerad av majoriteten av samhällets medlemmar och i synnerhet av läkare, föräldrar och lärare, så kan det därför antas vara subjektiva värderingar och bedömningar som bestämmer vilka diagnostiska kriterier som används och därmed hur många människor som anses ha funktionshindret. Detta anser förespråkarna skulle kunna lett till situationen där DSM-IV kommer fram till att antalet drabbade är tre till fyra gånger så höga som de siffror som anges i ICD-10. Psykiatrikern Thomas Szasz som förespråkar en socialkonstruktivistisk teori angående psykisk ohälsa generellt, har argumenterat för att adhd har "uppfunnits och inte upptäckts". Enligt psykoterapeuten Sauli Suominen kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.

Behandling

Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symptom som är huvudsymptom. I många fall då adhd upptäcks hos barn räcker det att barnets familj och skolan får information om varför barnet ter sig överaktivt och/eller okoncentrerat. Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrastödsprogram, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrastödsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana mer eller mindre betingningsbaserade metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.

När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) granskade forskningen om föräldrastödsprogrammen uppfyllde inga studier inklusions- och kvalitetskriterierna. Det gick därför inte att bedöma effekter eller risker och biverkningar.

Kunskapsläget idag talar enligt SBU för att diagnostik, behandling och uppföljning av adhd tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården. Det behövs studier av hur vårdens och samhällets insatser bäst bör organiseras och samordnas för personer med adhd. De diagnostiska instrument som används för att ställa diagnosen adhd behöver undersökas bättre. Det är också viktigt att läkemedelsbehandling följs upp för att ha kontroll på effekter och biverkningar, samt för att minimera risken för spridning av läkemedlen utanför patientgruppen. Sammantaget gör detta att diagnostik, behandling och uppföljning av adhd tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården.

Metylfenidat (Ritalin).

Behandling med tabletter

Det finns evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel amfetamin eller amfetaminliknande substanser som Concerta och Ritalin) har effekt. En studie uppmärksammad 2019 visade dock på att substanserna påverkar hjärnans utveckling när de ges till barn. Den här typen av psykofarmaka är vanlig och 2006 fick cirka 10 000 barn i åldrarna 0-19 år centralstimulanta, 2018 hade siffran ökat till cirka 50 000. Flertalet långtidsstudier har även visat att läkemedelsbehandling tenderar att förvärra eller inte göra någon skillnad på lång sikt. Idag anses även många av barnen och ungdomarna med adhd som inte är av kombinerad typ vara betjänt av farmakologisk behandling. Personer med denna diagnos antas i varierande grad ha en avvikande neurologisk profil som dock i regel inte identifieras via en s.k pet-scan eller dylikt vid diagnos, utan oftast via frågeformlulär. Erhåller i vissa fall amfetaminliknande preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid. Vid dessa doser anses preparaten dock terapeutiska för individer med en diagnos. Preparaten verkar i förhållandevis låga doser lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymptom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel amfetamin. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med adhd. Exempel på substanser som används vid adhd är:

• Atomoxetin (är ej ett klassiskt amfetaminliknande preparat, utan verkar på noradrenerga transportörer i hjärnan)
• Bupropion (är ej ett klassiskt amfetaminliknande preparat utan ett antidepressivum, men påverkar både noradrenalin- och dopaminnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression, och exempelvis rökavvänjning, men även för adhd)
• Dexamfetamin (Är rent Dexamfetamin vilket orsakar aktiv utpumpning av transmittorsubstans i synapsklyftan, går under namnet Attentin i Sverige.)
• Lisdexamfetamin (En Prekursor som blir dexamfetamin som orsakar aktiv utpumpning av transmittorsubstans i synapsklyftan, vanligen under märket Elvanse.)
• Metylfenidat (Är ett klassiskt amfetaminliknande preparat som går under flera varumärken i Sverige, såsom Ritalin, Concerta och Medikinet)
• Guanfacin (är ej ett klassiskt amfetaminliknande preparat, det är idag ej helt klarlagt hur det fungerar, men tros verka genom agonisering av noradrenerga receptorer samt en svagare agonisering av serotonerga receptorer. Substansen har också en blodtryckssänkande effekt.)
• Reboxetin (är ej ett klassiskt amfetaminliknande preparat, påverkar enbart noradrenalinnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för adhd)

Studierna som SBU har samlat och granskat visar att läkemedel lindrar adhd-symptom. Forskningen visar dock bara effekten under kort tid, upp till sex månader. För att veta effekten på lång sikt krävs studier som sträcker sig under en längre period.

Läkemedelsbehandling av adhd-symptom började ta fart i Sverige 2006, och har därefter ökat närmast exponentiellt. 2015 medicinerades till exempel 5,2 % av alla pojkar i åldersgruppen 10 till 17 år med adhd-medicin.

Behandling utöver läkemedel

Förutom läkemedel används många typer av insatser och behandlingar vid adhd. SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) har i en rapport från 2013 utvärderat 30 olika icke-farmakologiska behandlingsmetoder, bland annat kognitiv beteendeterapi, datorbaserade metoder, specialkost av olika slag och föräldrastödsprogram. I rapporten konstaterar SBU Idag har ingen av metoderna tillräckligt vetenskapligt underlag för att effekterna ska kunna bedömas.

Behandling med hjälp av stöd till föräldrar, träning, struktur, kosthållning

Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade datorspel (till exempel Robomemo) som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Barnet tränar en halvtimme om dagen i ett antal veckor. Vidare forskning från KI visar att gruppbehandling, med inriktning dialektisk beteendeterapi, kan vara hjälpsamt för vuxna med adhd, terapi innehåller bland annat färdighetsträning. Annan forskning vid KI har visat att internetbehandling som lär ut organisering med hjälp av applikationer har kunnat minska symptom kopplade till ouppmärksamhet hos vuxna med adhd, exempelvis elektronisk kalender, att-göra-listor, timer, spel för att träna arbetsminnet och innehållsfilter sombegränsar tillgången till vissa internetsidor.

Icke-medicinsk behandling, såsom beteendeterapi, föräldraträning samt social färdighetsträning har visat sig effektivt vid adhd. Fysisk träning gör så att dopaminet och noradrenalinet ökar. Vidare studie som belyser icke-medicinsk behandling vid adhd. En amerikansk undersökning visar att adhd-coacher (mentorer) kan hjälpa klienter att bättre hantera sin tid, organisera sig, sätta upp mål och slutföra projekt. Förutom att hjälpa klienter att förstå den inverkan adhd har haft på deras liv, kan coacher hjälpa klienter att utveckla coping-strategier för att hantera specifika utmaningar, och för att identifiera och utnyttja personens styrkor. Coacher kan också hjälpa klienterna att få ett bättre grepp om vad som är rimliga förväntningar för dem som individer, eftersom människor med adhd-"hjärnstruktur" ofta verkar behöva yttre speglar för noggrann självinsikt om vilka möjligheter de har trots sitt funktionshinder.

Vissa symptom har kunnat minskas med tillförsel av järn, vilket kan vara en första behandling. Fysisk träning har också visat sig vara en bra behandling vid adhd, då det stimulerar den delen av hjärnan som är nedsatt hos personer med adhd.

Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, visades det att fiskolja ger positiva effekter på vissa barn som lider av adhd. För lättare adhd-fall är effekten som störst.

Psykoterapi

En enskild studie har presenterat resultat som pekar på att personer som fått gå igenom en behandling av metakognitiv terapi visades efter behandlingen fick en minskning av ouppmärksamhetssymptom.

Alternativmedicinska praktiker

Det finns flertalet alternativa behandlingsmetoder som genom åren orsakat kontroverser - bland dem finns bland annat Peter Blythes behandlingsmetod RMT (Rhytmic Movement Training) - som "stimulerar reflexutvecklingen med hjälp av rörelser". Han menade att funktionshindret var orsakad av felaktig reflexutveckling och att omträningen av reflexer kunde bota funktionshindret - hans metod gick ut på att först mäta vilka reflexer som behöver "utvecklas" och att sedan "stimulera reflexutvecklingen" genom särskilda rörelseövningar. Metoden praktiseras ännu av vissa alternativa behandlingsinstanser trots att Blythe inte kunnat bevisa någon som helst effekt på symptomen.

Symtom

För att en person ska få diagnosen adhd enligt DSM-5-kriterierna krävs att personen har ett varaktigt mönster av bristande uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet som inverkar negativt på personens funktionsförmåga (se funktionsnedsättning) eller utveckling, vilket visar sig i nedanstående symptom. Varje överensstämmande symptom ska också vara mer påtagligt än vad som kan förväntas utifrån personens utvecklingsnivå.

Ouppmärksamhet

• Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbetslivet eller andra aktiviteter (till exempel förbiser eller missar helt detaljer, slarvigt genomförda arbetsuppgifter).
• Har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar (till exempel har svårt att bibehålla fokus under lektioner, samtal eller längre stunder av läsning).
• Verkar sällan lyssna på direkt tilltal (till exempel ter sig frånvarande även utan någon uppenbar källa till distraktion).
• Följer sällan givna instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, hemsysslor eller arbetsuppgifter (till exempel påbörjar uppgifter, men tappar genast fokus och låter sig lätt distraheras).
• Har ofta svårt att organisera sina uppgifter och aktiviteter (har till exempel svårt att klara av uppgifter i flera led; har svårt att hålla ordning på utensilier, redskap och tillhörigheter; arbetar rörigt och oorganiserat; har svårt att tidsplanera; kan inte hålla tidsramar).
• Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (som skolarbete eller läxor; för äldre tonåringar och vuxna: till exempel sammanställa rapporter, fylla i formulär, läsa längre artiklar).
• Tappar ofta bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter (skolmateriel, pennor, böcker, verktyg, plånböcker, nycklar, anteckningar, glasögon, mobiltelefoner).
• Är ofta lättdistraherad av yttre stimuli (för äldre tonåringar och vuxna kan det inkludera ovidkommande tankar).
• Är ofta glömsk i det dagliga livet (som att göra hemsysslor, gå ärenden; för äldre tonåringar och vuxna: till exempel följa upp telefonmeddelanden, betala räkningar, komma till avtalade möten).

Impulsivitet och hyperaktivitet

• Har ofta svårt att vara stilla med händer eller fötter eller kan inte sitta still på stolen.
• Lämnar ofta sin plats i situationer då man förväntas sitta kvar en längre stund (kan lämna sin plats i klassrummet, på kontoret eller andra arbetsplatser, eller i andra situationer där det krävs att man sitter kvar, exempelvis teater & biobesök, föreläsningar eller se en långfilm på tv).
• Springer ofta omkring, klänger eller klättrar i situationer där det inte kan anses lämpligt. Hos ungdomar eller vuxna kan det vara begränsat till en känsla av rastlöshet.
• Klarar sällan av att leka eller förströ sig lugnt och stilla.
• Är ofta "på språng", agerar "på högvarv" (till exempel är oförmögen eller obekväm med att vara stilla en längre stund vid exempelvis restaurangbesök eller på möten; kan uppfattas av omgivningen som rastlös eller ha ett sådant tempo att andra har svårt att hänga med).
• Pratar ofta överdrivet mycket.
• Kastar ofta ur sig svar på frågor innan frågeställaren är färdig (fyller i och avslutar andras meningar; oförmögen att vänta på sin tur i ett samtal).
• Har ofta svårt att vänta på sin tur (till exempel när man står i kö).
• Avbryter eller inkräktar ofta på andra (som att kasta sig in i andras samtal, lekar eller aktiviteter; använder andras saker utan att be om lov eller få tillåtelse; för ungdomar och vuxna: inkräktar i eller tar över andras aktiviteter).

Känsloreglering

Utöver ovanstående kärnsymtom på adhd, så upplever även många personer med adhd ofta svårigheter att hantera och reglera känslor, vilket har associerats med en ökad funktionsnedsättning och mer psykiatrisk samsjuklighet. Det har diskuterats kring huruvida svårigheter med känsloreglering bör ingå som ett diagnostiskt kriterium för adhd, men i dagsläget råder ingen konsensus kring detta.

Diagnoskriterier och former

Adhd av huvudsakligen ouppmärksam form

För att en person ska få diagnosen adhd av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallad ADD, ADHD-I (från engelskans inattentive) eller ADHD-PI (från engelskans predominantly inattentive) krävs enligt DSM-5 att personen uppfyller följande kriterier:

• Ofta uppvisar minst sex av ovanstående symptom för ouppmärksamhet. För äldre tonåringar och vuxna (17 år eller äldre) krävs minst fem av symptomen.
• Symptomen utgör inte enbart manifestationer av oppositionellt beteende, trots, fientlighet eller bristande förmåga att förstå uppgifter eller instruktioner.
• Uppvisar inte sex stycken eller fler av symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet.
• Ett flertal symptom på ouppmärksamhet förelåg före 12 års ålder.
• Det finns klara belägg för att symptomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
• Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan slags psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Vissa studier talar om att detta även kännetecknas av att personen även dagdrömmer ofta, har koncentrationssvårigheter och svårigheter att slutföra uppgifter (prokrastinering).

Särskilt flickor med adhd kan uppvisa uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet, och uppvisar då ofta låg självkänsla, depressivitet, och olika kroppsliga symptom, som huvudvärk och magont.

Adhd av huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form

För att en person ska få diagnosen adhd av huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form, även kallad ADHD-HI (från engelskans predominantly hyperactive presentation) krävs enligt DSM-5 att personen uppfyller följande kriterier:

• Ofta uppfyller minst sex av ovanstående symptom för hyperaktivitet och impulsivitet.
• Symptomen har en direkt negativ inverkan på sociala aktiviteter och aktiviteter inom studier/arbete.
• Uppvisar inte sex stycken eller fler av symptomen för ouppmärksamhet.
• Ett flertal symptom på hyperaktivitet och impulsivitet förelåg före 12 års ålder.
• Det finns klara belägg för att symptomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
• Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Andra källor talar om fler symptom, exempelvis:

• Särskilt pojkar kan vara utåtagerande.
• Vuxna med adhd kan ha häftigt temperament.

Adhd av kombinerad form

För att en person ska få diagnosen adhd av kombinerad form, även kallad ADHD-C (från engelskans combined presentation) krävs att personen uppfyller följande kriterier:

• Ofta uppvisar minst sex av symptomen för ouppmärksamhet. För äldre tonåringar och vuxna (17 år eller äldre) krävs minst fem av symptomen.
• Symptomen för ouppmärksamhet utgör inte enbart manifestationer av oppositionellt beteende, trots, fientlighet eller bristande förmåga att förstå uppgifter eller instruktioner.
• Ofta uppfyller minst sex av symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet.
• Symptomen för hyperaktivitet och impulsivitet har en direkt negativ inverkan på sociala aktiviteter och aktiviteter inom studier/arbete.
• Ett flertal symptom på ouppmärksamhet och/eller hyperaktivitet och impulsivitet förelåg före 12 års ålder.
• Det finns klara belägg för att symptomen stör eller försämrar kvaliteten i funktionsförmågan socialt, i studier eller i arbete.
• Symtomen förekommer inte enbart i samband med schizofreni eller någon annan psykossjukdom och förklaras inte bättre med någon annan form av psykisk ohälsa (t.ex. förstämningssyndrom, ångestsyndrom, dissociativt syndrom, personlighetssyndrom, substansintoxikation eller substansabstinens).

Kognitiva skillnader

En metastudie baserad på 37 undersökningar av kognitiva skillnader mellan adhd-varianterna ADHD-I och ADHD-Kombinerad (ADHD-C) fann att ADHD-C presterade bättre än ADHD-I inom områdena bearbetningshastighet, uppmärksamhet, IQ, minne, och bearbetningsflyt (processing fluency). ADHD-I-gruppen presterade bättre än ADHD-C vid mätning av flexibilitet, arbetsminne, visuell/spatial förmåga, motorik och språk. Både ADHD-C- och ADHD-I-grupperna presterade sämre än kontrollgruppen gällande förmåga att undertrycka irrelevanta stimuli, och i det avseendet fanns ingen skillnad mellan de två varianterna. Vidare skiljer sig inte ADHD-C och ADHD-I vid mätning av långvarig uppmärksamhet utan avbrott.

Närliggande diagnoser

Det förekommer rapporter om adhd i kombination med nedsatt motorisk förmåga. Detta utmärks av det äldre begreppet damp (som fortfarande ingår i klassifikationen ICD-10), som motsvarar en kombination av adhd och developmental coordination disorder, DCD (”störd utveckling av koordinationsförmågan”).

I tidiga definitioner av ADD nämndes letargi (psykisk trötthet), men i DSM-IV är ADHD-I ett annat tillstånd än diagnosen långsamt kognitivt tempo (eng. sluggish cognitive tempo, SCT).

Ett särbegåvat barn riskerar att få en felaktig diagnos då den "stökighet" och brist på koncentration, som bristen på stimulans i en pedagogisk miljö förorsakar, inte sällan misstolkas framför allt av skolpersonal som de koncentrationsstörningar som utgör en del av diagnosen för adhd/damp. Vid ett tyskt specialpedagogiskt resurscentrum uppskattar man till exempel att 10 % av de elever som remitteras dit som psykiatriskt koncentrationsstörda i själva verket är intellektuellt särbegåvade och inte alls är "störda" i någon som helst bemärkelse. De har snarast reagerat helt normalt på en alltför ostimulerande miljö. Skillnaden mellan en korrekt adhd-diagnos och okoncentrerade stökiga men särbegåvade barn är att koncentrationsförmågan infinner sig i samma stund som det särbegåvade barnet hamnar i en stimulerande miljö. För ett barn med adhd-diagnos är koncentrationsstörningen tydlig oavsett sammanhanget och mängden stimulans.

Den bristande impulskontrollen leder också lätt till att personen blir offer för olika missbruk såsom alkohol-spel och köpberoende.

Se även

• Aspergers syndrom
• Biomakt
• Biopolitik
• Den numera avskrivna (svenska) diagnosen damp
• Dissociation (psykologi)
• MBD
• Medikalisering
• Michel Foucault
• Peter Conrad
• Psykologism
• Prokrastinering
• Tourettes syndrom
• Thomas Szasz

Externa länkar

• Adhd 1177 Vårdguiden