| Demens | |
| Latin: dementia | |
 Jämförelse mellan en normal hjärna (t.v.) och en hjärna hos en person med Alzheimers (t.h.).
| |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | F00-F07 |
| ICD-9 | 290-294 |
| DiseasesDB | 29283 |
| Medlineplus | 000739 |
| MeSH | svensk engelsk |
Demens (av latin de 'utan' och mens 'sinne') är ett syndrom (en samling symtom) som innefattar en organisk psykisk störning av högre intellektuella funktioner med försämring av minne och logiskt tänkande, samt personlighetsförändringar och emotionella störningar utan medvetandesänkning. Demens innebär en kognitiv reduktion som är så allvarlig att det innebär en påtaglig eller invalidiserande oförmåga. En mildare kognitiv reduktion benämns mild kognitiv störning.
Demenssjukdomarna räknas globalt till en av de stora folksjukdomarna och ålder är en av de viktigaste riskfaktorerna. Livsstilsfaktorer och utbildningsnivåer är också starka påverkansfaktorer, vilket gör att risknivåerna i olika delar av världen varierar. Enligt den globala samarbetsorganisationen Alzheimer's Disease International levde uppskattningsvis 46,8 miljoner människor år 2015 med någon form av demenssjukdom och samhällskostnaderna för detta är beräknade till 818 miljarder dollar. Inom tjugo år beräknas antalet drabbade ha fördubblats. Den största ökningen beräknas ske i låg- och medelinkomstländer. I Sverige beräknades år 2012 omkring 160 000 personer vara drabbade och samhällskostnaden för detta beräknades till cirka 63 miljarder kronor, varav 78 procent föll på kommunerna, fem procent på landstingen och 17 procent på anhöriga. Antalet personer som levde med demenssjukdom i världen 2019 var uppskattningsvis 57,4 miljoner människor och till år 2050 förväntas antalet nästan tredubblas till 152,8 miljoner. Under samma period förväntas antalet personer som lever med demenssjukdom i Sverige att öka med 62 procent från 154 000 till omkring 250 000.
Alzheimers sjukdom och andra svåra kognitiva hjärnsjukdomar brukar kallas "de anhörigas sjukdom" eftersom de närmast anhöriga ofta får ta ett stort ansvar där social isolering och psykisk ohälsa inte är ovanligt.
Det går inte att bota en demenssjukdom, utan hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens åtgärder inriktas på att lindra symtom och att på olika sätt kompensera för de funktionshinder som personen drabbas av.. Man kan ge symtomlindrande läkemedel för att mildra sjukdomens förlopp och det finns viss möjlighet att behandla så kallade sekundära sjukdomar som kan leda till demens, till exempel alkoholmissbruk och brist på vitamin B12.
Ordet demens kan historiskt härledas till 1700-talets Frankrike med betydelsen "galen" eller "vansinnig". I Sverige är ordet demens belagt första gången 1931. 1977 kom ordet senildement och presenil demens in i svenska språket där ordet senil kommer av latin senilis av senex ("gammal") och syftar på ålderdomlig, ålderdomssvaghet. Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd. Under senare delen av 1900-talet byttes orden senildemens och presenil demens ut mot orden demens eller åldersdemens och från början av 2000-talet har man internationellt börjat använda begreppet större neurokognitiv störning. I samband med att den amerikanska diagnosmanualen DSM-5 antogs 2013 togs ordet dementia bort och ersattes av major neurocognitive disorder (på svenska kognitiv sjukdom) samt mild neurocognitive disorder (på svenska översatt till lindrig kognitiv funktionsnedsättning).
Internationellt talar man ofta om äldre och yngre demenssjuka där brytpunkten brukar ligga vid ca 65 års ålder. Unga demenssjuka är i sig ingen stor grupp, mellan fem och sex procent av totalt antal drabbade, men de har ofta en annan och svårare problematik. Förutom att de är i förvärvsarbetande ålder kan de ha försörjningsansvar för barn samt möjligen också ha en partner som är heltidsarbetande. I Sverige beräknas år 2012 ca 9 000 personer vara unga demenssjuka, varav alltså huvuddelen av dem är 60-65 år. I Storbritannien har man nyligen skrivit upp beräkningarna för antalet unga demenssjuka och är procentuellt på ungefär samma nivåer som de svenska beräkningarna. En del kommuner har byggt upp särskilda boenden och dagverksamheter för yngre personer med demenssjukdomar. De vanligaste demenssjukdomarna bland yngre är Alzheimers sjukdom, Frontotemporallobsdemens (pannlobsdemens), alkoholdemens och Lewykroppsdemens.
Diagnos
Diagnoser beskrivs i ICD-10 och i DSM-5. Enligt den senaste DSM-5, som antogs 2013, har begreppet "dementia" försvunnit och ersatts av major neurocognitive disorder. I svensk översättning har det blivit "kognitiv sjukdom", vilket innebär att ordet "demens" på sikt förväntas försvinna ur språkbruket. ICD-11, som är beräknad till 2017 beräknas följa den amerikanska psykiatriska diagnoshandbokens tolkning.
En fullständig demensutredning bör innehålla tre delar. För det första bör det konstateras om kognitiv svikt föreligger, vilket kan börja med att man gör ett Mini Mental Test (MMT) eller klocktest. Därefter måste läkaren konstatera vad den kognitiva svikten beror på. Det behöver nämligen inte röra sig om en svår kognitiv hjärnsjukdom. Symptomen kan bero på att personen har en hjärntumör, problem med sköldkörteln, har B12-brist eller helt enkelt lider av näringsbrist. Förvirringssymptom kan också bero på övermedicinering, mediciner som motverkar varandra eller att personen är deprimerad.
Det kan inte nog understrykas för patienter och anhöriga att MMT-testet endast är en indikation och att man ej har fått en demensutredning om läkaren stannar här. Förutom kognitiva tester och intervjuer bör en fullständig demensutredning även innehålla provtagningar och skiktröntgen av hjärnan (datortomografi).
Som en tredje delen i en demensutredning bör det fastställas om personen behöver någon form av stöd, till exempel hemtjänst eller plats på ett demensboende.
Differentialdiagnostiska test
Det är viktigt att utreda för andra orsaker till demenssymtom, dvs. att det inte handlar om en sekundär demens. Sjukdomstillstånd som kan ge demenssymtom inkluderar hypotyreos och hypertyreos.
Typer av demens
Det finns omkring 100 olika slags diagnoser bland demenssjukdomarna. Ofta brukar man dela in dem i tre huvudgrupper:
- Primärdegenerativa sjukdomar där patientens hjärnceller börjar dö i onormal omfattning. Exempel på sjukdomar inom denna grupp är Alzheimers sjukdom, frontallobsdemens och Lewykroppsdemens.
- Vaskulär demens eller blodkärlsdemens orsakas av att syretillförseln till hjärnan har strypts, till exempel genom blodproppar eller blödningar. Symptomen uppkommer ofta snabbt, till exempel efter en stroke.
- Sekundära sjukdomar eller skador som kan, men inte behöver, leda till en demenssjukdom. Det kan handla om effekter efter långvarig alkoholkonsumtion, att en person under lång tid utsatts för vissa lösningsmedel eller tungmetaller, Huntingtons sjukdom (danssjukan) eller lågtryckshydrocefalus.
Det är inte ovanligt att en patient har blandformer, till exempel en kombination av Alzheimers sjukdom och olika vaskulära demenser eller Parkinsons sjukdom i kombination med Lewykroppsdemens.
Människor och i synnerhet äldre kan ofta drabbas ofta av demenslika symptom vid störningar i livet såsom personliga kriser, sömnbrist, vätskebrist, bristande mathållning eller infektioner såsom urinvägsinfektion. Vid en äkta demens finns oftast en sådan så kallad pseudodemens ovanpå den äkta, som orsakas av hjärnskadan. Denna falska demens kan gå tillbaka om exempelvis regelbunden tillsyn leder till bättre kosthållning och förbättrade matvanor. Själva grunddemensen är dock irreparabel.
Se även
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||