| Artros | |
| Synonymer | Osteoartrit, degenerativ artrit, degenerativ ledsjukdom, ledsvikt |
|---|---|
 | |
| MRI på artros i ett knä. | |
| Medicinsk specialitet | Reumatologi, ortopedi |
| Symptom | Ledsmärta, stelhet, ledsvullnad, inskränkt rörelseomfång |
| Vanligt insättande | Över flera år |
| Riskfaktorer | Övervikt, olika benlängd, arbete med höga nivåer av ledbelastning, tidigare ledskada, onormal led- eller extremitetsutveckling, ärftlighet. |
| Diagnostik | Klinisk (symptom, anamnes och klinisk undersökning) |
| Behandling | Individualiserad och strukturerad träning tillsammans med utbildning om sjukdomen och vid behov viktkontroll. I andra hand tilläggsbehandling i form av smärtstillande, ortoser och gånghjälpmedel. I sista hand kirurgi |
| Prevalens | 237 miljoner / 3.3% av världens befolkning (2015) |
Artros eller osteoartrit är en ledsjukdom som drabbar hela leden. Den innebär strukturella förändringar av brosk, lednära ben, ligament, ledkapsel, synovium (ledhinna) och omkringliggande muskulatur. Sjukdomen kallades tidigare för "ledförslitning", men denna benämning är numera omodern. Forskning under 2000-talet pekar mot att artros inte är relaterat till långsiktigt/successivt ledslitage, och att människor med måttlig fysisk aktivitet inte löper större risk för artros än andra.
Artros drabbar cirka var fjärde person i Sverige över 45 år, vilket motsvarar cirka 1 miljon människor. Fem procent av alla individer mellan 35 och 54 år uppskattas ha observerbara (på röntgen) tecken på artros. Sjukdomsfrekvensen ökar med åldern. Den mest evidenta riskfaktorn för artros är ålder, och beror sannolikt på en kumulativ exponering av övriga riskfaktorer och biologiska förändringar i ledstrukturer över tid.
Övriga riskfaktorer är:
- Övervikt
- Artros i släkten
- Tidigare ledskador
- Elitidrottande
- Yrke som innefattar mycket ledbelastning
Olika former av artros
Artros kan delas in i primär och sekundär artros. Enligt denna uppdelning saknar primär artros känd bakomliggande orsak bortom ledbelastning, medan sekundär artros beror på medfödd sjukdom, trauma/skada eller tidigare sjukdom.
Denna uppdelning är dock ifrågasatt. Kenneth D. Brandt, Paul Dieppe och Eric L. Radin menar att uppdelningen är onödig och felaktig. De anser att alla former av artros är per definition sekundär, då alla former av artros är en följd av onormal belastning inne i leden (intraartikulärt). Vidare skriver de att artros är ett komplext tillstånd som kan ha många bidragande faktorer. Ålder, genetik, nutritionsstatus, hormonbalans, och många fler faktorer kan bidra till att en person utvecklar artros. Skribenterna menar dock att dessa påverkande faktorer inte är direkta orsaker till utvecklad artros. Istället menar de att sådana faktorer gör att risken för artros ökar, då de kan påverka ledens förmåga att motstå belastning.
Symtom
Vanliga symptom vid artros är smärta, kortvarig morgonstelhet eller stelhet efter inaktivitet, samt funktionsnedsättning. I vissa fall kan krepitus (knäppningar i leden vid rörelse/belastning), ömhet över leden samt förstoring av leden också förekomma.
Smärtan vid artros uppträder oftast gradvis och kan komma i skov. Smärtan är till en början beroende av rörelse och belastning, men långt gången artros kan även ge smärta utan rörelse eller belastning. Det kan även förekomma akut smärta och svullnad i det drabbade området. Svår artros kan likna reumatoid artrit, och leder ofta till sjukskrivning/sjukpensionering och ett stort vårdbehov från läkare, fysioterapeut, m.m.
Den vanligaste leden att drabbas av artros är knäleden, vilket drabbar kvinnor i större utsträckning än män.Andra drabbade leder är finger/tum- och höftled, men det förekommer även att axel-, armbågs-, fot- och tåled drabbas.
Diagnostik
Artros är en klinisk diagnos, och ställs baserat på patientens smärta, stelhet och funktionsnedsättning. Endast vid atypiska symptom eller behov av ytterligare undersökning ska slätröntgen användas. Användning av isotopscintigrafi, datortomografi och magnetresonanstomografi förekommer också, om det misstänks att patienten har cystor, nekros eller mjukdelsskador.
Behandling
Enligt internationella behandlingsriktlinjer ska artros primärt behandlas med fysioterapeuthandledd träning, utbildning och vid behov hjälp med viktkontroll. I Sverige finns den så kallade Artrosskolan att tillgå på de flesta orter, och även en digital version finns, som tillhandahåller just detta. Specifik och handledd träning vid artros ger samma effekt på smärta som smärtstillande läkemedel, utan negativa bieffekter. Vid behov kan tilläggsbehandling användas så som analgetika (smärtstillande läkemedel) och antiinflammatoriska läkemedel. Paracetamol rekommenderas inte, på grund av dess låga effekt jämfört med placebo samt den ökade risken för biverkningar. Gånghjälpmedel och ortoser kan också vara del i denna tilläggsbehandling. När dessa behandlingar inte längre ger tillräcklig lindring kan ledkirurgi övervägas, i Sverige vanligen en total ledplastik (ledytorna ersätts av en protes av stål och plast).
Glukosamin är ett läkemedel som används av vissa med artros. Dess effektivitet mot artros är dock obevisad, och många patienter blir inte förbättrade av läkemedlet.
Vid problem med artros i fotens leder, ankeln eller knän kan eventuellt ortopediska fotbäddar och fotriktiga skor lindra.
Två systematiska kunskapssammanställningar (Cochrane-rapporter) som utvärderat knä- och höftartros visar att träning (ej i vatten) kan öka självrapporterad fysisk funktionsförmåga och minska smärta vid höft- och knäartros. Resultaten är underlag för de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen har tagit fram.
Kirurgi
Om det bedöms som nödvändigt kan artros behandlas kirurgiskt. Den kirurgiska behandlingen består då ofta av inoperering av protes (knä-/höftledsartros). Vid knäledsartros kan även en osteotomi utföras, vilket innebär att knäleden klyvs och osteosyntes (spikar/skruvar/plattor/etc.) opereras in. Detta ingrepp kan göra att behovet av protes skjuts upp med cirka 5-10 år, vilket är önskvärt då proteser inte håller för evigt.
Vid inoperering av protes föreligger risk för protesinfektion, vilket kan vara livshotande. En annan komplikation till kirurgisk behandling, vid höftproteskirurgi, är luxation av höftleden (leden hoppar ur ledpannan). Detta kan oftast åtgärdas enkelt, men om det sker flera gånger kan patientens tillstånd förvärras, vilket leder till behov av ny operation.
Rapport från SBU visar att artroskopisk kirurgi, även kallad titthålsoperation, vid artros där lösa och förändrade delar av menisk och ledbrosk tas bort saknar effekt. Metoden innebär en ökad risk för infektion i leden, en ansamling av vätska, blodutgjutning i ledhålan eller djupventrombos (blodpropp). Dessutom innebär operationen en relativt stor kostnad för hälso- och sjukvården.
Arbetsmiljöns betydelse
En systematisk översikt från SBU, utförd 2016, undersökte arbetsmiljöns betydelse för artrosbesvär visar att det finns faktorer i arbetsmiljön som har ett samband med artrosbesvär. Att arbeta fysiskt ansträngande, att gå i trappor och klättra samt att lyfta och bära har ett samband med både knä- och höftartros. De som arbetar knästående och stående har oftare artros i knän än andra, medan personer som sitter i sitt arbete har lägre förekomst av artrosbesvär i knän än andra. SBU:s rapport konstaterar även att det saknas forskning på vilka enskilda moment i arbetet som kan leda till artros. På vilket sätt enskilda arbeten ökar risken för artros, och hur det ska förebyggas, saknas det således forskning på.
Se även
Källor
Tryckta källor
- Bosemark, P. & Hommel, A. (2016) Ortopedi. I Kumlien, C. & Rystedt, J. (red.) Omvårdnad & kirurgi (s. 453-476). Studentlitteratur: Lund. ISBN 978-91-44-08886-0
- Brandt, D. K., Dieppe, P. & Radin, E. L. (2009). ”Commentary: Is It Useful to Subset “Primary” Osteoarthritis? A Critique Based on Evidence Regarding the Etiopathogenesis of Osteoarthritis”. Seminars in Arthritis and Rheumatism 39 (2): sid. 81-95. doi:.
- GBD 2015 Disease and Injury Incidence and Prevalence, Collaborators. (8 October 2016). ”Global, regional, and national incidence, prevalence, and years lived with disability for 310 diseases and injuries, 1990-2015: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2015.”. Lancet 388 (10053): sid. 1545–1602. PMID 27733282.
- Glyn-Jones, S; Palmer, AJ; Agricola, R; Price, AJ; Vincent, TL; Weinans, H; Carr, AJ (3 March 2015). ”Osteoarthritis.”. Lancet 386: sid. 376–87. doi:. PMID 25748615.
- Grønsleth, L. K., Roa, E., Könøy, I. & Almås, H. (2011) Omvårdnad vid skador och sjukdomar i rörelseapparaten. I Almås, H. (red.), Stubberud, D-G. (red.), Grønseth, R. (red.), Bolinder-Palmér, I. (översättning) & Olsson, K. (översättning) Klinisk omvårdnad 2 (s. 133-166). Liber: Stockholm. ISBN 978-91-47-09920-7
- McAlindon TE, Bannuru RR, Sullivan MC, Arden NK, Berenbaum F, Bierma-Zeinstra SM, Hawker GA, Henrotin Y, Hunter DJ, Kawaguchi H, Kwoh K, Lohmander S, Rannou F, Roos EM, Underwood M (2014). ”OARSI guidelines for the non-surgical management of knee osteoarthritis”. Osteoarthr. Cartil. 22 (3): sid. 363–88. doi:. PMID 24462672.
Externa länkar
- 1177 Artros behandlas bäst med fysisk aktivitet
- 1177 Artrosskola istället för operation
- Vårdguiden: Artros i stortån
- Vårdguiden: Artros i tummen
- Vårdguiden: Knäledsartros
- Vårdguiden: Höftledsartros
|